Vädrets makter har under det senaste dygnet visat sig just som makter, fast hur orkar de? Igår eftermiddag svällde luften sig allt tjockare och jag kände att jag kunde ta på den som på ett jättelikt djur, varmt och vibrerande under mina händer. Miki och jag drog med klistriga sega steg en runda förbi den förtrollade trädgården. Nej, inte förbi, våra steg klibbade kvar vid staketet och himlen låg låg och tjock över tak och trädkronor. Inte ett löv rörde sig. Vilket löv skulle orka?
Vi hängde vid stängslet i långa segslitna minuter som blev till långminuter och kanske något ännu längre. Jag kände hur svetten täckte mig och mina tankar. Miki luktade på något som kanske inte fanns, men som hade en tjuskraft. Min blick klibbade vid grönskan. Jag såg bananbladen växa ur det halvtropiska virrvarret.
Hur vi kom hem vet eller minns jag inte. Vi låg med ens lite snett utlagda på soffan och flåsade och kanske sov vi. Timmar senare hade de första stora tömningarna skett och vi tassade fram över den ångande asfalten på vägen från Union bort mot Patriotens hus. Träden och byggnaderna visade en öververklig plasticitet mot den gråtunga varma himlen. Svalkan dröjde någon annanstans.
