Smultronstället

Det är Bergman-vecka på den stora biografen Tuškanac och igår kväll var Christine och där i hettan och såg Smultronstället. Det var närmast fullsatt i salongen och innan vi fick se filmen fick vi höra några anföranden på engelska och kroatiska. Jag greps av en underlig känsla när en svensk ambassadtjänsteman tackade publiken för att den var på plats. Min tanke gick till Ingmar Bergman och vad han skulle ha tänkt – inget särskilt kanske – och hur underligt det är att stora konstverk görs till nationell egendom. ”Tack kroater för att ni tar er tid att se en svensk film.” Men äsch, detta är lappri förstås och borde kanske strykas.

Filmen själv var stor och mäktig och den skar genom livet och in mot döden. Och för att motsäga mig själv, så måste jag utropa hur svenskt nästan allting var i filmen. Svenskt från en annan tid, en tid som snuddar vid min första barndom, hur bilarna såg ut och vägarna, hur människorna talade. Och filmens namn ”Smultronstället” hur svenskt är inte det? Men nu glider jag visst bort från det jag först ville säga. Detta är en film som går djupt in i allt mänskligt – längtan, tillkortakommandena, sveken, hoppet, det småsinta, pedanteriet och det storslagna, kampen för att uthärda, leklusten, hemligheterna. Ja, denna uppräkning skulle kunna sträckas ut runt parkens tjockaste trädstammar. Och den gamle Isak Borg (Victor Sjöström) står där, går där, så värdig, så nedbruten, så förlorad, så full av självtvivel men ändå så rakryggad.

1IMG_1565

Och de som är unga eller var unga i tillbakablickarna, är unga såsom människan är när hon är ung. Och ljus och skugga leker sig fram genom bilderna från smultronstället och det som fanns däromkring vid Isak Borgs barndomshem. Så är det med barndomshem antingen de finns kvar eller inte. Vackra människor är det gott om i filmen och så är det ju ofta i filmens värld.

2IMG_1573

En bild jag tog föreställer Evald (Gunnar Björnstrand) och Marianne (Ingrid Thulin) i bilen under ett av flera hårt spända samtal. Jag tänker på de heta långa avstånden mellan människor.

3IMG_1578

Filmen slutade någonstans, jag minns inte hur. Jag minns bara att jag tydligt kände slutet innan det kom. Efteråt satt vi eller halvlåg en lång stund i baren utanför bion. Vi drack gemišt och var berörda och tacksamma.

Kommentera