Min obetänksamhet förde oss idag längs den långa Heinzelova bort till Pet Centar. Ja, först gick allt lätt, vi gick i den gröna skuggan under blommande kastanjer och då och då stannade vi för att nosa och ta bilder.
Det är den grönaste tiden. Av och till kikade Miki genom hålen i muren längs gatan. Där innanför var allting grönt, till och med himlen verkade vara osäker på om den skulle fortsätta att vara blå.
Så nådde vi affären som var påfallande tyst och nästan helt obefolkad. Jag såg knappat en människa bland hyllorna med djurmat eller leksaker och koppel och annat man kan vilja sälja till mattar och hussar. Miki tog ner en gummiboll och började leka med den, men jag valde två pipbollar i stället. Och så köpte jag en mindre säck torrfoder och lite hundgodis. Jag betalade och Miki drack vatten vid utgången. När vi kom ut slog värmen emot oss, ja, antagligen var det inte mycket varmare än det varit på ditvägen, men nu kändes det. Termometern sa 29 grader i skuggan och efter en kort bit satte Miki sig ner och blev till en liten inåtvänd staty.
Jag väntade och tog några bilder, lät blicken löpa längs den långa trottoaren framför oss, tänkte lite på ordet ”Kerala”, på hur ålderdomligt och hett det låter. Så gick vi vidare och när vi kom till en grön plätt steg Miki snabbt ut på den och sträckte ut sin lilla kropp. Som ett mini-lejon låg han där med blicken inställd på ändlösheten.
Jag satte mig bredvid honom och tittade på gräsets grönhet och upp i kastanjernas valv. Denna vackra tid!
Vi gick längs en smal gata till den stora öppna platsen framför Konzum. Där gick vi över grus och torr lera med gräsfläckar under ginkgo – honträd som luktar härsket smör när det är dags – och lindar. Då och då stannade vi upp för en paus.
Och nu är kvällen sen och den ljumma luften strömmar in genom det öppna fönstret. Miki vilar och båda de nya pipbollarna är sönderbitna…