Imorse satt Nilla, Miki och jag på Café Goran och tog en avslutande kopp kaffe/slurk vatten innan Nilla lämnade staden mellan floden och berget igen. Om sanningen ska fram – fast man kan ju undra hur bra det här med att rulla fram sanningen egentligen är – så började vi dagen på Simpas terrass, nej, nu ljuger jag bestämt, vi satt i uterummet, eftersom terrassen var full med folk. Så, ja, vi gick från kafé till kafé.
Hos Goran fick vi det bästa bordet i det smala prånget ut mot Paška och det var vi glada för. Barägarinnans (fast äsch, hur vet jag att det är hon som äger baren?) lilla vita tuss till hund skällde ut Miki, men han förhöll sig stramt avvaktande och då tystnade den vita. Miki fick sitt vatten och stunden var lugn.
På hemvägen gick vi inte under de här prunkande rosaklädda grenarna. Bilden är flera dagar gammal och den rosa prakten ligger nu på marken under trädet. Fast en del blommor sitter kvar på trädet, får jag väl tillägga.
