Jag tittar på Bergman på Fårö

Jag tittar på ”Ingmar Bergman på Fårö x 3”, på mitt sätt får jag väl tillägga. Nyss såg jag andra avsnittet igen för att jag tycker att det är så märkligt levande. Jag går in i ett stycke liv och jag bryr mig inte om om jag tror på vad Bergman säger om just det eller det, eller om han har rätt eller inte. Nej, för sådant är bagateller. Och jag vet inte om det är sant att teatern betydde mer för honom än filmen. Eller hur kan ett sådant påstående alls vara sant eller falskt. Jag känner tidens gång när han talar och jag känner igen mig i barndomen, när han berättar hur han står framför skåpet med leksakerna på morgonen – när brodern har gått till skolan – och ”planerar vad han ska leka”. Och så använder han ordet ”skojigt” så ofta och på ett sådant sätt att jag till sist inte förstår vad det betyder. Men jag tycker det är ”skojigt”. Sämst är programmet när han och Erland Josephson är i bild samtidigt, det blir trängsel och otakt och jag tänker på hur gamla de här. Annars är Bergman gammal på ett annat sätt, ett sätt som jag inte kan beskriva. Då och då gnistrar det till och ett stort och innerligt nu uppstår. Och jag förstår att han ofta varit mycket modig.

1IMG_0836

Och hänsynslös, ja, det också förstås – det här med kärleken är ett fält för grymhet. Grymhet eller leda.

2IMG_0838

Under bordet bet Miki på sin nya Kong-boll och lite i mina fötter, även om han delvis slutat med det. Han undrade väl vad jag såg i den där skärmen. Är inte verkligheten mer? Teatern mer än filmen?

3IMG_0817

Kommentera