Jag vet inte om det är sant att det blåser ljumma vindar också efter mörkrets inbrott här nu, men det känns så i alla fall och värme är väl snarare något man känner än något man vet. Nyss var Miki och jag ute på sista kvällsrundan och i vissa vrår längs vägen kände jag en föraning av kommande sommarkvällar. Miki nosade och jag tänkte på inget särskilt. På ett i det närmaste obelyst ställe av den lilla byaktiga gatan Lopudska sprang vi nästan ihop med en ung man, men strax efteråt såg jag att det var Filip, en före detta student till mig, och jag presenterade Miki för honom. Ja, och så gick vi lite längs Vukovarska tills vi svängde in på den lilla gångvägen hemåt. Ut ur baren – som jag inte kommer på vad den heter – kom en liten vit hund rusande. Hans ägare tittade ut och hälsade godkväll och jag sa att jag inte vågade släppa Miki och han sa att han visste det. Så Miki och jag korsade parkeringsplatsen och stannade lite i hörnet så att han fick lukta lite till och så låste jag upp porten och tryckte ner hissen och Miki väntade klokt och vant på att den skulle komma och hämta oss.
