Under eldmolnet

I kvällningen gick jag under en ovanlig himmel, ja, Miki gick framför eller bredvid mig. Han hade mycket att undersöka.

2IMG_0418

Jag såg upp på det stora eldmolnet som slog med svansen över nästan hela himlen. Tankarna guppade runt med lite osorterat stoff inne i huvudet: Vad är en kliché? Kan man använda klichéer på ett smart och kreativt sätt utan att de därmed upphör att vara klichéer? Ja. Nej. Varför betraktas det som så självklart bra att vara före sin tid? Måste vi tro att framtiden är något bättre än det närvarande för att alls stå ut? Varför verkar ordet ”utveckling” betyda något självklart bra? Tänk om själva ordet ”utveckling” är en lögn. Hur lyckligt skulle ett sådant där tänkt kommande lyckorike, där vi är befriade från allt som är tungt, där vi alltid är friska och unga och där vi bara ägnar vår tid åt sådant som ger oss glädje, vara? Fastnar inte glädjen i halsen vid blotta tanken på ett sådant rike. Frågorna och tvivlen är det enda som gör tillvaron uthärdlig, så snart svaren börjar tränga sig fram och breda ut sig blir tillvaron steril och något att fly ifrån. Och inget är mer skrämmande än det perfekta. Så det finns kanske inget hopp.

Ja, så lät eldmolnet mig tala.

Kommentera