Det är polarvinter ute och nordostvinden tjuter och öser vassa snöflisor över den som vågar sig ut och det gör ju Miki och jag förstås, han är ju en hund från vägarna och dessutom kan han vika in öronen när vinden blir för hård. Lite mer inomhus än vanligt har vi detta till trots varit under dagen som gått och ändå har han inte vänt upp och ner på lägenheten. Och han uppförde sig exemplariskt när flyktingarna från förläggningen i Dugave kom hit till oss under eftermiddagen för en svensklektion, ja, det är en liten volontärsyssla jag skaffat mig. De är från Afghanistan och Iran och våra hjälpspråk är farsi, tyska och engelska, inget av dem fungerar egentligen på allvar, men som små snören att hålla sig i i obegripligheternas dunkel duger de gott.
Nu är det kväll och det känns som om dagen varit god och jag är glad att vi har ett hem med värme för ute ylar en släkting till sjoroon, den mongoliska vinden som Petra Hůlová lärde mig om i den underbara romanen ”Allt detta tillhör mig” och jag tänker: allt detta tillhör mig.