Idag skiner solen lite blekt över ”parken” utanför mitt fönster. Nyss var jag nere på Simpa och drack kaffe med Đurđica och Hajdi, som var ovanligt stillsam efter att lekt vilda lekar med en stor cane corso på ”livada” (ängen). Jag är hemma här i mitt kvarter och jag är också hemma i själva den stora lilla staden. Igår var det Babylon eller ”Bodilon" på Kino Grič, ”mitt” svenska språkkafé, så jag var inne i stan och såg hur vacker den är i mörkret. Eller ska jag säga ”det upplysta mörkret”?
Ja, det är sant, jag tänker ofta liknande tankar och säger ofta liknande saker för att det finns vissa konstanter i mitt liv, tillfälliga förstås, men ändå på sitt sätt fasta. Något verkligt fast finns ju inte för någon. Kommer jag att stanna här eller finns fortfarande drömmen om Trieste? Ibland verkar den blekna bort eller förbli just en dröm. Min verklighet är här och drömmen är i Trieste. Eller har drömmen nu flyttat till Afrika, som ju blev ett sådant djupt känt hem på bara två veckor? Jag vet inte, men kanske håller Zagreb å andra sidan nu för mig på att utvidgas till världen. Živi atelje är en plats jag inte bara besöker för att uppleva kinesiska teceremonier utan också för att möta impulser som når staden utifrån de olika länderna. Jag har hört dikter på dari där och den fantastiska berättelsen om hur blommorna en gång i tiden kom in i de persiska mattorna. Och nu finns också den lilla nigerianska restaurangen på Gundulićeva som har blivit till mitt zagrebska Afrika. Och samtidigt är Zagreb hela tiden helt och hållet sig självt på ett både tryggt och anspråkslöst sätt. En stad efter människans mått.