För en tid sedan fick jag Platons Il mito degli androgini av Alexandra, en liten bok där varannan sida ger den grekiska texten och varannan den italienska översättningen. Jag har läst den i cirklar och vet nu inte längre vilket varv jag är i. Kanske har jag tappat spåret.
I texten möter vi Aristofanes som först talar om att människorna inte förstår hur betydelsefull Eros är och att de inte dyrkar honom som de skulle ha gjort om de hade haft mera förstånd. Han fortsätter med att berätta om att den mänskliga naturen en gång varit helt annorlunda än den aktuella. I en avlägsen tid finns inte bara man och kvinna utan också en tredje sort som vi numera bara har namnet kvar av: androgynen. Denna varelse var både man och kvinna, helt rundad med fyra armar och fyra ben och på ett och samma huvud fanns två ansikten som såg åt varsitt håll och varelsen hade fyra öron och två kön. Androgynen var helt riktad inåt mot sig själv och behövde ingen annan, den var sin egen värld och blev därför till en utmaning mot gudarna och säkert mot de andra människorna. Och till slut högg Zeus dem i två bitar för att de skulle bli mindre självtillräckliga, varpå Apollon fick genomföra vissa justeringar. Allt detta kan te sig groteskt eller är groteskt och brutalt, men tanken som följer i spåren av det här förfärliga hugget är att människorna – de androgyna i alla fall, men kanske alla här minns jag inte riktigt vad det stod – efter detta alltid söker sin andra hälft. Och där finns väl något som blivit kvar hos oss. Människans eviga sökande efter sig själv eller den Andre. Är det möjligen samma sak att att söka efter sig själv som att söka efter den Andre?
Kanske kan vi samtala om detta. Jag lovar att läsa om den lilla boken ännu en gång i så fall och även Marcello Venezianis kommentar som upptar mer än halva min lilla bok. Egentligen kan det ses som ett slags tecken både detta att varannan sida är på grekiska och varannan på italienska och att halva boken består av själva texten och att halva är en kommentar till denna text. Den verkar vilja avbilda själva idén på något sätt.