För några veckor sedan var jag med Vesna och Đurđica på galleriet Klovićevi dvori uppe i Gornji grad för att se en retrospektiv utställning med verk av Vasko Lipovac. Han hör till Vesnas favoriter, så det var hon som tog ledningen genom salarna. Vi var på gott humör och skrattade och pratade om bilderna och de små lustiga eller underliga figurerna på sina podier. Jag tog lite bilder, men efteråt slängde jag ut nästan alla utom just den här.
Det är nämligen så att paret på väggen och paret i rummet har kommit att samspela med varandra på ett överraskande sätt medan bilden av dem tyst låg där inne i mobilen. Och när jag nu visar mitt foto känner jag att jag måste jag lita på rumsparets fördragsamhet och sinne för humor. Ni ser säkert hur hennes lite hemlighetsfulla leende inåt mot honom och hans blick som färdas genom detta leende bort mot tavlan förstärker bildens laddning och lägger till ytterligare lager av undermeningar. Och rummets intima rödtoner bidrar generöst med sitt.
Påpassligt! I en situation som denna har man en millisekund på sig att fånga det man vill. Och det gjorde du.
PS. Fyra titlar av Danilo Kiš landar hos mig nästa vecka… 😉
Åh, spännande eller mer än spännande! Vilka? (Och vem har översatt dem?)
Återkommer med titlar och översättningar när jag har dem i min hand. Har inte tappat mitt ord men väl min papperslapp… 😉