Jag berättar lite om igår eftermiddag, då ingenting särskilt hände. Jag satt på en bänk vid lekplatsen nära det gröna bakom ”Patriotens hus”, där jag förr var så ofta med Londi. Med mig hade jag Lutan och ärren av Danilo Kiš. Luften var varm, solen sken nästan het och himlen var mycket hög och blå, högblå.
Just när jag slagit upp den rätta sidan i min bok kommer en gammal kvinna med kryckor fram till min bänk och frågar om platsen bredvid mig är ledig. Jag svarar att den är det och hon sätter sig lite omständligt efter att först lite valhänt ha gillrat upp kryckorna mot bänkens ryggstöd. Och så sitter vi där, var och en i sin värld. Jag stiger in i berättelsen ”Maratonlöparen” och blir snart tagen av den hastighet som den kanske alltför snabbe maratonlöparen håller. Vassklädda fält susar förbi med ett knastrande ljud, uppförsbackar övervinns som om de lutat nedför, dimmor löses upp och gör stegen snabbare. Så fastnar min blick på ett ställe som ser ut så här. Ja, det är inneslutet i en parentes:
(Han tänker på de andra som nu flåsande klättrar upp i den sista backen i hjärtat av skogen och får syn på hans fotspår i leran.)
Jag ser med ens att fotspåret blivit till ett sådant där fossilt avtryck i berggrunden, likt märket efter en trilobit kanske. Så långt före de andra har maratonlöparen alltså förirrat sig i den här berättelsen, tänker jag förskräckt och kastar en blick på kvinnan bredvid mig för att se om det kan vara sant. Hennes halvslutna ögon avslöjar emellertid ingenting.
Har du inte tänkt på att ge ut en poesibok på de iakttagelser du gör här. Grande!
Tack Göran, men nej, egentligen inte. För mycket tekniskt-praktiskt sysslande. Men om det kom en förtroendeingivande förläggare till mig och föreslog ett sådant projekt så skulle jag i alla fall fundera på det. *•*
Fin stilla text. Och bra slut.
Tack, Staffan. (Danilo Kiš är en stor inspiration.)