Sedan den där dagen för kanske fyra år sedan då jag upptäckte den stillsamma lilla världen bakom domkyrkan här i Zagreb, går jag in i den då och då och ibland visar jag den för någon, även om jag egentligen vill hemlighålla den.
Här på bilden ser ni ett hörn av denna värld. Egentligen består den bara av det lilla område som finns mellan kyrkobyggnaden och de omgivande husen. Man går in genom en grind – jag brukar ta den till höger om kyrkan, för jag tycker att det är ingången – och så går man runt kyrkan och ut genom den andra grinden. Medsols. Ofta är det massor av människor som väller in i kyrkan eller står i klungor på platsen framför kyrkan, men mycket få går det där bakomliggande varvet. Det är liksom dolt för uppmärksamheten och det är obegripligt, tänker jag ofta. Men kanske är det nästan alltid så i världen och bland människorna att det finns vissa vägar som nästan alla följer och andra som liksom är osynliga eller som uppfattas som bisakliga. Bakom domkyrkan är en plats för eremiter och drömmare. Nästan ingen annan sätter sin fot här. Och även om jag nu sagt allt detta tror jag ändå inte att platsen kommer att stjälas av världen. Den kommer att finnas kvar som en liten svävande ö ovanför eller bredvid den brådskande sevärdheten eller verkligheten. Inga ord kan fånga den och tvinga ner den på marken.
Fint! Jag har också hittat liknande magiska platser. En, kanske den mest betydelsefulla, kan jag just nu inte nå p g a vissa omständigheter.
Synd väl, men å andra sidan: om man upplever en magisk plats så införlivar man den i många fall med sin inre värld.