Då och då under mina vandringar på Medvednica genom åren här har jag på avstånd sett borgen Medvedgrads silhuett, men det var först idag jag kom dit. Vesna och jag hade sedan en tid haft en plan att gå dit upp och trots att den här dagen började med regn och gråhet gav vi oss av. Vi tog bilen upp till Šestine och började knata uppåt. Inom kort upphörde regnet och vädret blev vänligare. Vi följde en mjuk stig under träden, rätt mycket bok, tror jag, och vi tittade lite efter vrganj (karljohan), men egentligen inte på allvar. Vi talade om att vi tittade.
Det är ingen lång vandring från Šestine till Medvedgrad, så efter en dryg timme såg vi redan borgens murar alldeles ovanför oss. Det är nog den kortaste vandringen jag gjort i de här bergen, väldigt passande dagen efter en lång kväll på Simpa.
Borgen Medvedgrad (Björnborgen) byggdes på 1200-talet och förstördes på 1500-talet av två jordbävningar och under de mellanliggande århundradena intogs den aldrig av några fiender, så minns jag i alla fall att Vesna sa.
När vi nådde ingången insåg vi att det pågick något slags medeltidsfestlighet just denna dag. Det vimlade av utklädda människor.
Vi klättrade upp i det höga tornet och därifrån såg vi en glimt ur ett skådespel på borggården nedanför oss. En man föll omkull på stenläggningen och några ögonblick var vi inte säkra på om detta var verklighet eller teater.
Från tornets översta del hade vi utsikt över hela borgen, över bergen och över staden under oss. Nej, jag visar inte staden för det var lite disigt åt det hållet.
Vesna berättade att borgen restaurerats under Tuđman-tiden och att det då också inrättats en minnesplats för offren i ”det fosterländska kriget”. Restaureringen slutfördes aldrig och mycket av det nya vittrar nu lika mycket som det gamla.
I bottenvåningen av tornet finns det montrar utan något i och putsen flagnar och trappor slutar abrupt, men utsikten uppifrån är hisnande. Som avslutning åt vi en härlig bönsoppa i borgsalen.