Jag vet inte hur många gånger jag har rest med tåg utmed Sava på vägen mellan Zagreb och Ljubljana. Fler än ni anar, kanske jag kan säga. Sträckan mellan Krško och Zidani Most är speciellt vacker för där ser man nästan hela tiden Sava, flodkrökarna med träden som speglar sig, byarna som ser sig själva i vattnet, kyrkorna, de små husen. År efter år reste jag här med Londi, sedan reste jag ibland ensam för att hon inte längre orkade så bra och nu reser jag alltid ensam för hon är inte här längre. Det tragiska är inte att jag reser ensam utan detta att Londi inte längre går på jorden. Det är det tragiska. Genom åren har jag tittat speciellt på en liten dunge av barrträd, något slags granar, någonstans mellan Sevnica och Zidani Most, och jag har tagit många bilder och nu när jag tittar på bilderna anar jag att träden blivit synligt större. Mellan dem verkar det finnas ett slags minnesmärke, en stenplatta – fast jag är inte helt säker. En grav?
Den senaste bilden är den i mörkret, tagen för någon vecka sedan. De andra är från olika förgångna år…
Fullkomligt bedårande bilder. Vilken mystisk kraft de innehåller, samma dignitet som en grav du nämner.
Ja, du förstår kanske varför min blick fastnat på den dungen och dess spegling i vattnet, om och om igen från resa till resa.
För mig står dina ord som en blick in i uppvaknandet. Det gör livets krafter starkare än döden. En del av Peter R Ericsons vistext lyder:
Jag vandrade efter älvar
Genom gröna lundar
Med ljuset i ryggen
Tyckte..jag hörde hundar
Så långsamt efter flödet
Mot ett glittrande hav
Så långsamt efter flödet
Rakt mot min grav
Kvällsbilderna har något av Böcklin över sig. Fast mycket vackrare.
Tack till er båda här.