Den här sommaren har varit tunnlarnas sommar. Kanske har jag långsamt gått igenom en ny födelse. Det började, tror jag, i Vojvodina och där närmare bestämt i Subotica/Szabadka i Kosztolányi Dezsős födelsestad. Det var i slutet av maj och många av gatorna var som gröna rör, knappast någon öppning upptill, allt bara tätt och grönt och bakom det gröna, husen. När jag kom till Budapest i början av augusti kände jag igen de här gröna tunnelgatorna. Andrássy út till exempel, är trots sin storlek och bredd ändå ett grönt rör på den där speciella sträckan. Jag var inne i det och kände dess skydd och mysterium.
Jag tänkte då och då under sommaren på detta med att vara inne i något vibrerande grönt och långsträckt. Och att det var något betryggande över det och att det var en okänd vinkel av det ungerska. Men så i slutet av sommaren kom jag till Gallura på Sardinien och där blev tunnlarna med ens trängre, hårdare och brunare. Plötsligt var det allvar. Jag kröp på knäna uppför och nerför nuraghernas spiraltunnlar, jag kröp från rum till rum i de trånga håligheterna i stenålderns ”Domus de Janas”. Ofta var det helt mörkt omkring mig och klaustrofobin bodde granne med tryggheten och slog sina armar om den. Göra motstånd eller släppa efter. Och jag föddes igen bland stenar.
