Igår lät jag litteraturfestivalen förvandlas till en filmfestival: Tillsammans med Vesna och Đurđica gick jag på Doris Dörries film ”Grüße aus Fukushima” (Pozdravi iz Fukušime) på Kino Europa. Jag hade hittat den i festivalprogrammet och tänkt att ja, kanske detta kunde vara något. Och det var det.
ja, jag har tillåtit mig att dekorera bilden med orecchi di Venere, för detta har ju även med havet att göra
Filmen började med några snabba, för mig inte helt begripliga bilder av ett brudpar på på en lantlig väg i en dramatisk uppgörelse. En ko såg på, minns jag. Flickan som var bruden möter vi sedan olycklig och så rullar ett händelseförlopp fram. Hon far till Fukushima efter den stora olyckan för att hjälpa till som clown där. Nej, det här går visst inte att berätta, så jag skyndar mig lite så att det inte märks för mycket. Hon, jag tror hon heter Marie, tröttnar snart på att vara clown i evakueringsboendet. En kvinnas hånfulla blick blev droppen. Den som tittat på henne var Satomi, den sista gejshan i Fukushima. Satomi knackar på hos Marie någon dag senare och ber henne att köra henne ut till det förgiftade spärrområdet – hon vill hem. Marie lyder ovilligt. Och så blir det så att de båda bor i Satomis gamla förstörda hem. De putsar bort stoft och lagar hål och Satomi visar det döda trädet där Yuki hennes sista gejshaelev dött vid katastrofen. Inför nätterna strör de salt på sig mot vålnaderna, men Marie drar dem ändå till sig. Ibland jamar de till varandra under nätterna. Det höjer himlen och gör det lättare att finnas till. Satomi försöker lära Marie att bli mer smidig och förfinad i sitt sätt, att servera te och inte slamra, att sitta med benen ihop. Marie tycker att Satomi är elegant men får tillbaka att hon själv är en elefant. Detta på ett slags engelska. Ibland gör kameran ett svep ut över havet och det döda landskapet, någon gång får de besök. Vid ett tillfälle kommer en man för evakueringsboendet. Han bjuder på saké eller kanske något starkare och det blir vilt och livligt på ett sätt som fyllde även åskådaren på bion. Och så en natt när Yukis ande följt Marie ända in i huset kommer ögonblicket när Satomi bekänner att hon sparkat ner Yuki från trädet. Det uppstår ett slags kaotisk spricka mellan de båda kvinnorna och Satomi skickar Marie att hämta vatten. Under tiden Marie är borta försöker Satomi hänga sig i trädet, men Marie kallas tillbaka på ett sätt jag inte talar om, och hon lyckas rädda Satomi. Det blåser och fladdrar och det känns som om man vore i världsrymden. (Där det säkert inte blåser och fladdrar.) Marie får nog och vill ge sig av, men Satomi förmår henne att stanna. Båda är nu utmattade och Satomi föreslår att de ska ge sig ut på en ”Radiation Vacation”. Det blänker till i ögonen på Marie och så ger de sig av. I en skog med höga träd och snett fallande ljus lutar de sig tungt vilande mot trädstammar… Nej, jag tar också vacation, ni orkar ändå inte med den här berättelsen. Men tro mig, filmen väntar på er. Glöm inte saltet!
Och jag måste nu viska att Fukushima efter katastrofen genom filmen ger mig en djupare livskänsla än mången vacker friskhet. Livet blir starkare intill döden.
Tack för den beskrivningen! Jag förstår att du har berättat hela filmen men vill ändå se den med egna ögon. Jag har nog inte sett någon av hennes filmer och bara läst en bok av Doris Dörrie men blev djupt imponerad av hennes sätt att rita upp en hel, komplicerad relation med bara några meningar. Det vore spännande att se hur hennes människoförståelse ser ut på film.
Tack för din kommentar! Men, nej jag har inte berättat hela, slutet fattas och mycket annat. En del har jag säkert också vridit till och kanske förvrängt. Ja, se den!
Aha, ännu bättre! Tack för att du uppmärksammade mig på filmen!
*•*