Ja, jag skulle tänka efter innan jag skrev något om kvällen med Thomas Bernhard-biografen Manfred Mittermeyer. Så sa jag när jag inte skrev direkt. Men nu vet jag inte om jag har tänkt efter, nya saker har i stället hopats, så jag får skynda mig att rädda spillrorna från det upplevda. Jag minns att Mittermayer lagt upp sitt anförande – som väl egentligen var en intervju, men som snabbt slet sig ur den formen – efter några utvalda bilder på Bernhard i olika livsfaser och ett par bilder på platser där han hade bott. Vi tittade ganska länge på bilden av Bernhard hans ”Lebensmensch” och Mittermeyer talade om Bernhards isolering, hans hårda uppväxt och om hur han vid någon punkt långt fram i livet fann denna ”Lebensmensch” som han äntligen kunde stödja sig mot och hon antagligen mot honom. Eller så var hon bara stark.
Vi fick tänka oss Bernhard på landet, i Salzburg, i Wien, bland människor och ensam. Två Bernhard-citat fångade jag upp. Det första var: ”Meine Krankhet ist die Distanz”. Och det andra var: ”Ich erfriere von innen heraus.” Jag fastnade också för bilden med den sjuke Bernhard, den sedan länge dödssjuke.
Nej, jag kan tydligen inte komma åt mer av det jag upplevde. Men det finns mer i mitt undermedvetna, men idag talar det inte med mig.
Och Världslitteraturfestivalen fortsätter. Igår lyssnade jag på László Végel, ungerskspråkig författare från Vojvodina. Ja, han talade serbiska och jag förstod inte allt. Nej, jag hade inte förstått mer om han talat kroatiska, men jag vet att jag måste finna hans essäsamling om Novi Sad. Den finns på tyska och heter då Neoplanta – Eine Stadt am Rande Europas. Och ni kan se min uppmärksamma nacke i ljusmörkret för det tas mycket bilder hela tiden.
