Efter Londis död har ett tomrum grävts ut i och omkring mig, ett tomrum som inte går att fylla och som jag bara kan försöka hålla klart i linjerna. Men ibland händer det att jag hamnar i en tid långt före hennes, som igår när jag gick med Nilla den där vägen längs Älvasjön. Hjulspåren med den ställvis ganska höga gräsluggen emellan förde mig tillbaka till en tid långt före denna, en tid då jag ännu väntar på att Londi ska födas.
Kakuzo Okakura visar också att tiden inte ligger fast, när han i slutkapitlet av Das Buch vom Tee skriver: In der Religion liegt die Zukunft hinter uns. In der Kunst ist die Gegenwart das Ewige. (I religionen ligger framtiden bakom oss. I konsten är nuet det eviga.)