Alldeles nyss blev jag påmind om Srečko Kosovel, en av Sloveniens stora poeter. Och nu har jag grävt fram en ”borttappad” översättning av en av hans dikter. Jag tror jag gjorde den 2013. Vilket år dikten skrevs vet jag inte, men det finns ju inte många år att välja på med tanke på hur kort hans liv var (1904-1926). Min översättning har jag gjort från Jozej Strutz’ tyska översättning men samtidigt har jag hållit ett öga på originalet.
Smrt
I.
Mi gremo
proti Kozmosu.
Povsod je Kozmos:
v vsaki dui,
v vsakem srcu.
Ko odpoljubi Smrt
nam vso bolest
in v srcu se ustavi čas,
se umaknemo
v veliki Prostor.
Svetal postane naš obraz.
II.
Kot mrzla, sinja svila
je zašumela jesen.
Zlato v sinjini
je čisto,
kot v solzah oprano.
Vse zakopano
je nekje v globini
srca.
Ko da razkriva
žalni pajčolan,
zaveje veter čez polje.
Rahlo pada mrzli dan.
≈≈≈
Död
I.
Vi går
mot Kosmos.
Överallt är Kosmos:
i varje själ,
i varje hjärta.
När Döden kysser bort
all smärta från oss
och tiden stannar i hjärtat,
viker vi undan
in i det stora Rummet.
Ljust blir vårt ansikte.
II.
Som kallt blått siden
susar hösten.
Guldet i det blåa
är rent
som tvättat i tårar.
Allt är nergrävt
någonstans i hjärtats
djup.
Som om den lyfte
sorgeslöjan på nytt,
far vinden över fältet.
Mjukt sjunker den kalla dagen.
≈≈≈
Tod
I.
Wir gehen
kosmoswärts.
Überall ist Kosmos:
in jeder Seele,
in jedem Herz.
Wenn der Tod uns wegküßt
alles Weh
die Zeit bleibt im Herzen stehen,
weichen wir zurück
in den großen Raum.
Leuchtend wird unser Gesicht.
II.
Wie kalte, blaue Seide
rauschte der Herbst.
Das Gold in blauer Helle
ist rein
wie in Tränen gewaschen.
Alles vergraben
irgendwo an tiefer Stelle
im Herz.
Als lüfte er
Trauerschleier wieder,
geht der Windstoß übers Feld.
Sanft sinkt kalter Tag hernieder.