Som om inget annat funnes reser jag vidare längs arumänernas vägar genom Makedonien. (Fast jag har inte missat att det har blivit ett nytt år.) Vi befinner oss – som i föregående text – i Bitola, nära den grekiska gränsen och Gauß skriver att Bitola, det historiska Monastir, är en vacker stad ”som överrraskar den okunnige besökaren från väst”. Vi besöker Gauß’ originelle vägvisare Naum Karabataks grav på Cimitir Armânescu. Karabatak berättar att han ofta går dit för att gråta över sig själv, eftersom han ju inte kommer att kunna göra det efteråt.
På kvällen tar de sig en promenad längs korson och Gauß förvånas över folklivet där:
Vid en tidpunkt när centraleuropeiska storstäder om söndagarna ligger döda av leda strömmade här människor samman, omöjligt att säga varifrån, och inom några minuter var tusentals människor i rörelse, de strosade uppför promenaden, nedför promenaden, restaurangerna i sidogatorna fylldes, zigenarkapellen spelade upp i restaurangträdgårdarna och de vildaste pojkarna susade fram på sina mopeder genom fotgängarzonen.
Jag tänker att det här känner jag igen, men från någon annanstans. Jag känner igen det från den omöjliga lilla staden Lesina invid sumptrakterna på den italienska sporren, där stadspromenaden förde från den stinkande havsviken till den torrlagda fontänen:
På kvällen går vi ut och snart är vi på stadens promenadstråk. Det sträcker sig från Piazza Fontana till havet. Hela Lesina verkar vara där, man hälsar på varandra, man stannar och pratar i små grupper. Över Piazza Fontana bildar sorlet en tät tät väv av röster. R. är lite missnöjd och tycker att jag lurat honom till ännu en "sådan där hopplös plats". Vi flanerar lite bland folket och plötsligt är det något som klappar R. på axeln: ”Ciao, Salvatore!” Jag skrattar och den unge mannen ursäktar sig: ”Jag tyckte att du såg precis ut som Salvatore.”
Men nu har jag visst ramlat in i mitt ”passato remoto” – tillbaka till Gauß och Karabatak. Vi kommer till den flyttade arumänska kyrkan, som hamnat bland bostadshusen i en förort. I sakristian träffar Gauß, Karabatak och deras följeslagare ”fyra mycket gamla herrar, med byxorna uppdragna ända till bröstet och iförda slipsar med stora söndagsknutar”. Besökarna visas runt i kyrkan och efter rundvisningen vill de gamla herrarna bjuda på någonting, men de har ingenting att bjuda på. Till sist kommer en av gamlingarna ändå på att han kan bjuda på en cigarett och han plockar ur sin kavajficka fram det som behövs för att skapa en sådan:
Det dröjde en stund innan han fått den färdig – under vänlig tystnad följde alla honom med blicken – en mycket oansenlig, ojämnt stoppad sak. Högtidligt överräckte han cigaretten till mig, de gamla herrarna nickade häftigt och synade mig för att se om också jag tyckte om gåvan, och så började jag röka min första cigarett på sexton år i den innerliga förhoppningen att jag här i Bitola, under denna arumänska resa genom Makedonien, inte skulle bli rökare på nytt.
Dagen därpå för Karabatak sällskapet med bil upp genom ett vilt bergslandskap till byn Nižepole, som ligger tusen meter över havet. De flesta husen är ruiner, men det bor ännu kvar människor däruppe och Karabatak, som känner de flesta i byn, förklarade för sina gäster att Nižepole är hela världen. Här bor turkar, makedonier, greker, albaner och arumäner och det är arumänskan som är ortens lingua franca.