Den försvunna nationen – bland Makedoniens arumäner (5)

Är ni kvar? Ni får ursäkta, men jag har roligt och släpper inte det här arumänska äventyret ur nävarna än på ett tag. I det sjätte underkapitlet om arumänerna i boken De döende européerna stöter Karl-Markus Gauß på en man som något rubbar hans jämnvikt. Jag tänker på hur cool och balanserad Gauß var eller såg ut, när han var här i Zagreb och pratade på Booksa i september förra året. Ja, hans huvud befinner sig mitt i bilden här nedanför.

2

Men nu mötte han alltså Naum Karabatak. Namnet ger mig anledning till en liten utvikning. ”Kara” har jag för mig betyder ”svart” på turkiska och det finns många namn på Balkan med det här förledet. Och ”batak” är för mig ett höns- eller kalkonlår – rätta mig om jag har fel! Nå, i början av kapitel sex får Gauß ett litet utbrott:

En människa som i rast följd sade så många kloka saker och babblade så mycket dumheter, som hade så många intagande och frånstötande drag på samma gång som Naum Karabatak hade jag väl sällan träffat på.

Vi får veta att Karabatak en gång arbetat hos en judisk passfotograf i Cincinnati och att detta var ett mycket medvetet val, eftersom enligt Karabatak judar är de enda som när det gäller snabb uppfattningsförmåga kan mäta sig med arumänerna. Karabatak hade bara gått ett fåtal år i skolan men talade enligt egen uppgift åtta språk; fyra av dem får Gauß höra under tiden de umgås.

Karabatak lockar med sig Gauß till sin gamla hemstad Bitola, vid den grekiska gränsen, och de kommer att umgås några dagar. Gauß funderar lite över de många nationaliterna som befolkar Makedonien och han är till en början fascinerad av Karabataks talang för att urskilja vem som hör till vilket folk, men så småningom blir den här leken för mycket för honom:

Min förvåning över hans förmåga att genast avgöra om en flanör var av bulgarisk eller grekisk härkomst förbyttes efter ett par dagar snarare i förfäran. Inte förvånande utan förfärande var denna vana att betrakta människor med avseende på deras etniska härkomst, att värdera dem utifrån omärkliga egenheter i fysionomin som avslöjade att de var albaner, rumäner eller arumäner. Förskräckligt var det också att de allra flesta som utsattes för Karabataks etniska prov helt och fullt accepterade hans lek.

Och Gauß tillägger – märkligt svepande med tanke på att hans störs av Karabataks lek – i sin bok:

Det verkade vara vanligt i Makedonien att människor, när de möttes, inordnade varandra i någon av de många folkgrupperna med hjälp av omärkliga tecken och signaler.

Och så säger Gauß till Karabatak att han tycker att det är något rasistiskt i det här sättet att löpande inordna människor de möter efter folkslag. Karabatak protesterar förstås och menar att han ju faktiskt inte har något emot något av dessa folk. Inte ens mot albanerna, även om de ”gradvis lägger vantarna på restauranger, affärer och basaren i de olika städerna.” Och så fortsatte han med en retorisk fråga om varför albanerna lyckas med detta. Och svaret blev: ”Naturligtvis eftersom de är flitigast!” Och så fortsatte han: ”Och efter oss, arumänerna, och judarna är de duktigast i världen!”

Och så gick Karabatak över till att tala om den arumänska utvandringen till USA och Gauß antecknar vad han har att berätta:

För duktiga människor som arumänerna var Amerika överhuvudtaget ett härligt land. Men i längden kunde man inte stå ut i Amerika, ty detta rika, vackra, fria land hade ett stort problem. Oanständigt nog hade de gjort engelskan till statsspråk. Vilket annat språk skulle USA:s grundare ha valt? Naturligtvis ett indianspråk! Karabatak fnyste föraktfullt åt min långsamma fattningsförmåga. Endast det hade kunnat upphäva den förbannelse som vilar över erövrarna.

Karabatak fortsätter att förklara tillvaron och världen för Gauß dag ut och dag in. En gång ger han sig på att taxera Gauß’ vikt och ja, han prickar naturligtvis in den på kilot.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *