Eftersom Romana varnat mig för att busstidtabellerna inte var helt pålitliga, bestämde jag mig för att ta mig upp till Mariahelgedomen och borgen i Trsat via de 561 trappstegen, men kanske inte bara därför. Det är ju något lockande med en pilgrimsvandring och ett sådant här ojämnt antal steg. Jag räknade förresten stegen men på ett tanklöst och okoncentrerat sätt. Jag liksom strödde ut räkneorden i luften och kom aldrig till mer än så där 300 kanske. Och plötsligt steg jag genom en lövklädd port och efter den fanns inga trappsteg.
Lite förvånad tänkte jag något om att jag blivit buren den sista delen. Jag tittade över en oregelbunden stenmur. Där nedanför var staden och havet. Jag följden en stenlagd liten väg med gräs på båda sidor och snart stod jag inför en rundad gul kyrka med ett ganska högt torn , ”den äldsta Mariahelgedomen i Kroatien” enligt Romana.
Jag gick in i kyrkan och drog in dess lukt i näsborrarna, lät blicken gå över väggarna och fram mot altaret. Sedan vände jag och gick ut genom porten och svängde strax in i byn och fortsatte bort mot borgen. Jag gladde mig över det tjocka sagoaktiga tornet.
Efter ett ögonblicks tvekan om vilken väg jag skulle ta följde jag en liten familj som skuttade upp för trapporna som förde upp till det högsta tornet. När jag kom upp där blev jag först lite chockat överraskad över hur lågt räcket var. Egentligen fanns det inget räcke utan mellan de uppstickande dekorativa partierna var muren bara knappt 40 centimeter hög, gissar jag. Och barnen sprang omkring. Jag var tacksam över att jag inte hade några barn att hålla reda på. Jag mötte en mors blick.
Jag gick sedan ner till balustraden framför borgen och hamnade då mitt i ett sällskap av gamla italienare på återbesök i den gamla hemstaden. Nedanför oss låg staden och havet och jag följde floden Rječinas gröna linje medan jag lyssnade på brottstycken ur samtalen omkring mig: ”Là c’era una fabbrica di cigarette in quei tempi. La carta era fine fine, sai?” ”Una volta lavoravo in quella fabbrica. Andavo sù e giù…” ”A Fiume era sempre…” ”E là dietro quella casa bianca col tetto rosso abitava la mia amica Giulia.”
