Ut ur limbo

Sedan torsdagen, då jag fick veta att man upptäckt något malignt i det som togs bort vid Londis operation för några veckor sedan, har jag vandrat runt i ett slags limbo. Jag försökte vara som vanligt, äta och dricka som vanligt, arbeta som vanligt, gå omkring med Londi som vanligt, prata med vänner som vanligt. Och jag gick till polisstationen och gick igenom alla mer eller mindre absurda procedurer där, jag bet ihop och trampade framåt. Och jag försökte sova som vanligt och det både gick och gick inte. Hela tiden såg jag de här dagarna och nätterna som en frist att ändå på något sätt vila i. På onsdagen – idag alltså – var ultraljudet som skulle berätta om det fanns några metastaser.

Igår kväll, när Londi fått sin kvällsmat, tänkte jag ut min plan. Till ultraljudet skulle hon komma fastande, så det skulle inte bli någon frukost innan vi gav oss av till sjukhuset. Jag bestämde mig för att sätta väckarklockan ganska snävt före den tidpunkt då vi skulle ge oss av. Jag skulle hinna duscha och klä på mig, inget mera. Skulle Londi vara fastande skulle jag också det. Och vi skulle gå till fots för att hon skulle uppfatta det som en vanlig morgonpromenad. Ja, det tar en knapp halvtimme att gå till djursjukhuset, om man nosar lagom mycket längs vägen.

Morgonen kom med spöregn och jag tvekade lite. Skulle jag ringa Dragans zoo-taxi? Men, nej, det skulle jag inte, tänkte jag. Regn distraherar och ger något konkret att kämpa emot. Så vi gav oss av, gick ut genom porten och jag fällde upp paraplyet. Den första sträckan travade Londi på ganska muntert, men så insåg hon vart vi var på väg eller ja, hon anade det i alla fall. Hon gick långsammare och långsammare och till sist ställde hon sig på tvären mot gångriktningen. Jag drog i henne, försökte övertala henne, drog i henne, jag suckade högt och fick gråten i halsen. Inne i mitt huvud var det dunkelt och grått. Tankarna låg tunga och hjälplösa. Men vi stretade vidare ändå, jag sammanbitet och hon motsträvigt, båda olyckliga. Och så var vi framme vid byggnaden. Lite lättad var Londi när vi gick förbi kirurgen, för dit ville hon verkligen inte, men sedan svände jag in mot invärtesmottagningen och då tvekade hon igen. Fast vi kom in rätt ledigt och där inne låg tre mycket trevliga hanhundar, så Londi tappade sitt skräckfokus och luktade lite på dem och lät sig luktas på. Och så ropades vi in först av alla. En ung kvinnlig veterinär, som vi bara kände helt flyktigt sedan tidigare, förde oss till ultraljudsrummet. Londi försökte glida ut när hon såg sängen och apparaterna, men jag var ju tvungen att stoppa henne, för vad ville jag annars där? Men ögonblicket efter sa jag något dunkelt om att jag inte visste vad vi gjorde där. Veterinären (kan inte hennes namn) log vänligt uppmuntrande och sa att jag kunde göra som jag ville. Så vi stannade och Londi blev upplyft på sängen. Ja, det var faktiskt ett slags säng, inte ett bord. Hon fick magen rakad och sedan började den långa och noggranna undersökningen, som väl allt som allt tog närmare 40 minuter. Jag satt vid Londis huvud och hade ultraljudsskärmen bredvid mig. En sjukvårdare höll Londis ben och vetrinären förde runt sitt undersökningsredskap medan hon uppmärksamt tittade på skärmen. Jag försökte att både se och inte se hennes ansiktsuttryck. Ibland tittade jag bara på Londi och viskade lite med henne, ibland låtsades jag titta på väggen bakom veterinären medan jag egentligen tjuvtittade på henne och letade efter förändringar i hennes ögon eller ansikte. Ibland tittade jag rakt på henne, men vågade inte hålla blicken riktad så mer än mycket korta stunder. Men allt jag såg i hennes ansikte var koncentrerad uppmärksamhet, hela tiden samma uttryck. I mitt huvud bytte scenarierna löpnade plats. Så var undersökningen slut och jag fick veta att inga metastaser syntes på lever eller lymfknutar. Det enda hon inte var helt nöjd med var en mindre förändring på mjälten, men hon sa också att sådant är vanligt på mycket gamla hundar och att förloppet brukar vara ytterst långsamt. Jag tackade nej till alla provtagningar på mjälten och hon sa att hon förstod mig. Så fort Londi var nere på golvet igen drog hon som ett streck bort mot dörren. Jag tackade och vi gick ut i väntrummet och så fick jag räkningen på knappt 300 kuna, en modest summa.

Hemåt gick vi på ett strövande sätt, som om vi inte skulle någonstans. Det regnade fortfarande, men Londi rullade sig ändå i gräset flera gånger. Hon verkade känna sig fri på något sätt. Och jag gick utan att tänka något alls, hjärnan låg i viloläge. Och när vi efter en obestämd tid kom hem, så åt vi först vår missade frukost och sedan sjönk Londi ner på sitt ulltäcke och jag damp ner på soffan och föll rakt in i sömnen och stannade där i minst tre timmar.