Jag läser om Adam Zagajewskis essäbok ”I andras skönhet” i Anders Bodegårds översättning och jag vet att jag kan läsa den om och om igen. Kanske kommer jag att läsa den så många gånger att jag så småningom kan gå in på vilken sida som helst och veta precis vad som omger just den sidan. Varför? Därför.
På sidan 43 beskriver Zagajewski ett höstligt och dystert Krákow från sin ungdoms dagar. Jag läser ungefär från mitten av sidan:
”Stadens strumpor var nersölade, stadens kängor var täckta med gyttja. Lukten av höstlöv lika tvetydig som ödeläggelsen; ibland kunde röken från en brasa där någon brände pinnar och ogräs bättra på det hela, rätta till det, så att man för en stund kunde glömma den svarta trottoaren. Lukten av dessa brasor var narkotisk, berusande. Det var minnet av sommaren som brann, det var stänglar och blad som brann, samma stänglar och blad som vi på våren, i april, välkomnar med andäktig beundran, bara för att släppa iväg dem med röken i september och oktober. Vilket slöseri, vilken potlatch, vilken hallucination i dessa lågt krypande rökar som ligger strax över staden och är orörliga som telefonledningar. Sprickiga fastigheter, före detta fängelser och hantverkshus, och rent av somliga palats, hade något ungerskt över sig, som om det ur mötet mellan tyska och italienska influenser hade fötts en magyarisk småstadsbarock.”
Ja, jag kunde nog valt vilken sida som helst i boken, men idag valde jag just den här.
Bodil, jag har samma relation som du till den här boken (och till de andra som översatts så fint till svenska av Anders Bodegård). Det känns lite fånigt att säga det, så här en timme och 12 minuter innan dörren öppnas, men nog vore han värd just det priset. Dessutom tycker jag att han ofta blir en påminnelse om hur mycket den polska litteraturen skänker oss. Att läsa Zagajewski är också att bli påmind om verkliga människor i ett verkligt europeiskt land bortom dagspolitikens plattityder.
Thomas, den här gången var jag inte explicit, men dina ord gjorde att jag blev det. Ja, jag hoppas alltså – som så ofta annars – att det blir Adam Zagajewski som får Nobelpriset i litteratur.
Förlåt Bodil om jag klampade in, men jag blev mest bara glad av att se vilken bok du lagt ut. Och så här en knapp timme efteråt får man väl konstatera att det var ett bra val i år, även om det handlar om något helt annat när det gäller form, ton och språk. Jag har läst kanske hälften av hennes till svenska översatta böcker och de har gjort ett mycket starkt intryck.
Lustigt, Thomas, men jag hade just tänkt gå till din blogg för att läsa lite om årets pristagare, som jag bara känner till i andra hand. Ja, jag går till dina sidor nu och läser.
Bra med en påminnelse om Zagajewski. Hans iakttagelseförmåga – konkretionen som blir poesi. Så enormt levande!
Ja, Zagajewski kan jag alltid läsa. Och allt går att med behållning läsa om så många gånger som är möjliga.