Canal Grande-världen idag är på vattensidan en plats för småbåtar och uppe på kajerna en cafévärld som på landsidan kantas av en rad av mäktiga byggnader. Varje gång jag är i Trieste, går jag runt här, dricker kaffe i någon uteservering, tittar på Palazzo Gopcevich, på kyrkan Sant’Antonio vid den övre änden av kanalen och så går jag över Ponterosso förbi Joyce, tittar lite på matvarorna (mest frukt, olivolja och ostar) på Piazza Ponterosso och för det mesta går jag som avrundning in en stund i San Spiridones upphöjda mörker.
För hundra år sedan var Canal Grande en levande hamn, en del av havet, har jag nu fått se på fotografier i Salone degli Incanti. Jag tycker jag känner saltlukten lite starkare och jag tänker på Sabas dikt Trieste, ja, ni vet kanske vilka rader. De där om Trieste som en gatpojke, ”kärv och glupsk”, med grova händer, ”för stora för att skänka en blomma”…
Jag är inte säker men bilden verkar vara tagen högt uppifrån ett av husen vid Piazza Ponterosso.
Och här är vi plötsligt i stället nära marken på kanalens andra sida. Vi känner igen silhuetterna av Sant’Antonio och San Spiridone, förstås. Och vi är mitt i det tumlande livet för hundra år sedan.
