Nu stänger jag dörren om mitt Trieste för ett tag

Det är dags att vända blicken någon annanstans nu (annars storknar ni och jag blir en kuf). Jag har mitt nu och mitt liv här i Zagreb och jag har nya böcker att läsa och uppleva. Men till Trieste vill jag återvända, jag har nyfunna vänner där, jag har vägar att gå, jag har allt kvar att upptäcka, för nu vet jag vad jag vill se och leta efter. Jag vill gå i Cavana-kvarteren igen, jag vill tillbaka till den lilla ”osmízan” i gränden där jag satt den där eftermiddagen med Alessandra, jag vill upp i de slovenska byarna och jag vill gå ut på piren Molo Audace och jag vill flanera utmed Canal Grande…

Nu gör jag med några bilder en sista rundvandring innan jag stänger om minnena.

Canal Grande – blick mot Piazza Ponterosso:

Canal Grande – blick ut mot havet från James Joyce’ axel:

Den massiva serbisk-ortodoxa kyrkan. Jag var inne i den under den där söndagens mässa:

Kvarter bakom och ovanför Piazza Cavana. Här kunde jag bo:

Det triestinska havet ser väl ut så här när det föreställer sig självt:

Om Fulvio Tomizzas roman Gli sposi della Via Rossetti skriver jag en annan gång, kanske efter nästa resa till Trieste, kanske tidigare. Det är en märklig roman. Ingången är så knastertorr att det är omöjligt att tänka sig att romanpersonerna någonsin ska få liv. Ännu otroligare är förstås att det så småningom kommer att bli svårt att hålla tårarna tillbaka över denna historia.

3 tankar om “Nu stänger jag dörren om mitt Trieste för ett tag

  1. Än en gång tack, Bodil, för glimtarna du förmedlar från din resa.

Kommentera