Plötsligt känns det tydligt att vi är långt förbi vändpunkten, vi går med långa steg in i den ljusa tiden. Allt är lättare.
man anar här små rester av vinterprydnader, men de ser redan lite underliga ut
Jag vet ingen som är så beroende av ljuset som jag, men å andra sidan vet jag ju mest om just mig av alla människor i världen. Det är ju bara mig jag hela tiden ser från insidan, dag som natt. Ja, vilken upptäckt, säger kanske någon. Ja, vilken upptäckt.
För många år sedan, kanske trettio, läste jag en artikel om ett kreolspråk någonstans i Oceanien. Minnet av texten har förstås bleknat, men en sak blev kvar. Blong. Ja, detta ord är mer än ett ord och lite vagt har jag hela tiden genom åren vetat att detta ”blong” utgjorde ett slags grammatisk nyckel. Jag mindes att det hade sina rötter i engelskans ”belong” och att det användes till en rad grammatiska kategorier, bland annat användes det till att bilda genitiv. I internetåldern började jag söka efter artikeln eller rakt på efter ”blong”, fast jag fick aldrig något napp. Men för några veckor sedan kom jag genom en serie omständigheter i kontakt med en gammal barndomsvän, som visade sig vara insatt i detta med oceaniska kreolspråk och dessutom just hade kommit i kontakt med konstruktioner med ”blong” alternativt ”bilong”. Och för ungefär en vecka sedan skickade han mig en liten bok som handlar om pidgin- eller snarare kreolspråk i Oceanien:
Pidginspråk brukar uppstå i mångspråkiga områden, där människor behöver ett gemensamt språk för sina grundläggande kontakter. I Oceanien är många pidginspråk baserade på engelskan, alla har förstås inslag av olika lokala språk och ibland finns också spår av något annat kolonialspråk än engelskan. Grammatiken är förenklad och ordförrådet begränsat. Om ett pidginspråk utvecklar sig till ett förstaspråk för en grupp människor expanderar både vokabulär och grammatik snabbt så att det kan täcka alla de områden som behövs för att vara ett fullvärdigt språk. Detta kallas för en kreolisering. (Fast ofta är skiljelinjerna mellan pidgin- och kreolspråk inte helt klara.)
Det första språket som den lilla boken tar upp är bislama och det beskrivs i inledningen så här:
Bislama is the English-based pidgin used in Vanuatu. Within a population of approximately 165 000, Vanuatu has over one hundred different languages. With an avarage of one language for every 1600 people, it is one of the most linguistically diverse regions anywhere in the world. A number of traditional languages are to some extent mutually intelligible, but Bislama is the only language which transcends all groups and serves as a common language.
Men nu ska jag inte bli långrandig, utan låt oss raskt gå till ”blong”. I bislama har ordet enligt boken fyra användningar. Jag plockar ur exempellistan:
Possession:
This is my house. = Hem ya haos blong mi. (lit. this house belonging me)
Purpose:
This is a passanger ship. = Hem ya sip blong karem pasenja. (lit. this ship is for the purpose of carrying passengers)
Place of Origin:
Are you from this area? = Yu blong ples ya? (lit. you belong/of place here)
Benifit:
He will finish this for me. = Mbae hemi finisim samting ya blong mi. (lit. will he/she finish thing this for me)
Jag hittade den här frasen också, som jag tycker har mycket charm:
Is there a discount for children? = I gat spesel praes blong pikinini?
Eller den här:
I have a tooth ache. = Tut blong mi i soa.
Här vill jag infoga en avslutande hälsning:
from fren blong iu
Nu har jag, trots mina försök att dra ut på läsningen, läst det första varvet i Ilma Rakusas Mehr Meer.
Här är ett citat hämtat ur ”Vom Sammeln” (Om samlande), ett av de sista kapitlen:
Die Kofferkindheit ließ es nicht zu. Verbot Anhäufungen jeder Art. Es hieß: Leicht bleiben, beweglich. Bloß keine Last.
Aber den Muscheln konnte ich nicht widerstehen, den weißen, rosafarbenen, braungescheckten Muscheln, die zart und zerbrechlich waren, eine leichte Fracht. Ich sammelte sie mit Hingabe, legte sie in wattegefütterte kleine Schachteln und hütete sie als meinen Schatz. Sie liefen nicht davon, ließen sich wieder und wieder berühren und bestaunen. Ich erinnerte mich an den Strand, wo ich sie gefunden oder aus dem Sand geklaubt hatte, ich verband sie mit einem Ort, ja mit einer Tageszeit. Und so waren sie über ihre Schönheit hinaus Träger eines bestimmten Moments, winzige Zeugen einer Konstellation, die mich einschloß. Im zugigen Leben bildeten sie Erinnerungsspeicher. Ich ahnte die Verläßlichkeit ihres Überdauerns.
≈≈≈
Kappsäcksbarndomen tillät det inte. Den förbjöd anhopningar av varje slag. Det betydde: Hålla sig lätt, rörlig. Bara ingen last.
Men musslorna kunde jag inte motstå, de vita, de rosafärgade, de brunfläckiga musslorna, som var ömtåliga och bräckliga, en lätt börda. Jag samlade dem med hängivenhet, la dem i bomullsklädda små askar och bevarade dem som mina skatter. De sprang inte bort, de lät sig om och om igen vidröras och beundras. Jag kom ihåg stranden där jag hade funnit dem eller plockat fram dem ur sanden, jag förband dem med en plats, ja med en tid på dagen. Och på så sätt var de utöver att vara vackra också bärare av ett bestämt ögonblick, små små vittnen till en konstellation som inneslöt mig. Mitt i livets luftdrag skapade de minnesbehållare. Jag anade pålitligheten i deras varaktighet.
En del av er som kommer hit känner nog till de svarta katterna (ja, en är grå) som lever här i buskarna i parken. Jag tror de är syskon. De lever fria och är ändå försörjda. Två damer kommer och matar dem varje dag med de finaste rätter. En av dem är den lille trebentes ex-beskyddarinna (det är alltså inte hon som har svikit, utan han som tvingats flytta för ungefär ett år sedan). Maten serveras alltid vid samma tid och katterna kan klockan och jag också. Så här ser det i parken ut strax före tre:
Men en liten stund efter tre har scenariot förändrats. Damerna är på väg ut med kassar i händerna och plötsligt är katterna där. Ja, egentligen satt de på bänken prick klockan tre, med det missade jag att fotografera:
Det finns mycket i kassarna och matningen tar kanske en halvtimme, ibland blir det lite lek också, för katterna är unga, men mest är de hungriga och deras skyddsänglar ser till att alla får, också den skygga som inte vill gå fram och ta för sig (den vid den blå skålen här på bilden):
Staden känns liten och ombonad när jag strosar omkring där i kvällsmörkret i dessa dagar. Ingen vind, bara en stillsam mildhet i luften. Ilica, som ändå vill vara en huvudgata, böljar smal och ljusprickig mellan husen. Spårvagnarna ser ut som förvuxna leksaker, där de svänger ner nästan skrattretande tvärt in på Frankopanska.
Och slinker jag in i en av de dunkla passagerna, som det finns många fler av än jag någonsin kan hålla i minnet, upphör nästan all rörelse och det känns lite som att vara inomhus. Här går jag längs Dežmanov prilaz som för upp mot Tuškanac; både biografen och parken heter så.
Och så är jag som genom ett trollslag inne ett av kaféerna Velvet, det finns ett vitt och ett svart Velvet. Det här är det svarta. Väggarna är klädda med böcker och möblerna är behagligt olika varandra, fast många har något rött polstrat över sig; jag menar att de kanske är röda och polstrade. Och tavlorna har tunga guldramar.
