Egentligen hade jag tänkte behålla detta för mig själv för det går kanske inte att berätta på något bra sätt, men nu tränger sig berättelsen ändå på. Detta hände i förrgår, dagen då snön föll och landskapet förändrades i ett slag och katterna i parken åtminstone övergående förlorade sin inre klocka.
Det var morgon och jag satt lätt försenad på spårvagnen på väg till ”fakulteten” med en fullmatad arbetsdag framför mig. Lite halvtrött var jag och jag vevade runt diverse motgångar och trassligheter i mitt huvud (den försenade och beskurna lönen, något skatteproblem, något jag tappat bort). Utanför fönstret blötsnöade det. Luften i spårvagnen var rå och fuktig och människorna påpälsade och inåtvända. Jag bläddrade runt lite planlöst i min mobil och där: ! där låg en bild till mig! Bilden föreställde en ung man, en ungdomsvän. Han stod där inne i bilden och tittade skrattande på mig rakt genom tiden klädd i den där läderjackan jag minns så väl. Och i ett nu var jag någon annanstans i en tätare värld, där allt har mening utan att det är viktigt att det har mening. Det enda viktiga är att vara och i den här världen sker varandet alldeles av sig självt. Jag satt helt stilla buren av det där som ingen kan beskriva och lät mig bara genomströmmas. Spårvagnens rörelser kände jag fortfarande, men jag visste inte att det var en spårvagns rörelser. Tiden och rummet gled in i varandra och gick inte att skilja åt och det fanns inget att vilja skilja. Evigheten varade just en evighet, men så for jag genom väggen tillbaka in i den vanliga världen: ”Zagrepčanka”, ropade en röst i högtalaren. ”Oj, jag har åkt för långt”, tänkte jag full i skratt. Jag reste på mig, hoppade av, sprang genom snömodden över gatan och ställde mig vid den motstående hållplatsen. Spårvagnen kom, jag klev på med lätta steg och två hållplatser senare gled jag av och började med en känsla av äventyr i kroppen att småspringa mot ”fakulteten”. Allt var lätt.
