Igår kväll satt jag länge med en bok som jag måste recensera, en bok som jag egentligen helst aldrig velat läsa och som undan för undan stod mig allt mer upp i halsen. Men recensionen det var fråga om var en sådan där strängt formaliserad beställd recension, som inte får varken rosa eller såga mer än möjligen på ett underförstått sätt. Jag valde och svalde mina ord i omgångar och till sist hade jag placerat en sval ordräcka på skärmen.
Efteråt kände jag mig tom och trött på mig själv, men så fann jag ett sätt att återställa den inre balansen: Jag läste ett par rader av Szymborska (i Bodegårds översättning), de här, alldeles i slutet av samlingen Nog nu:
Jag gillar kartor för att de ljuger.
För att de inte ger tillträde åt en påstridig sanning.
För att de storsint och med godmodig humor
breder ut åt mig på bordet en värld
som inte är av denna världen.
Jag satte nyss upp en karta över min del av skärgården i köket. Den är en gammal sjökarta efter min pappa, och visar mig världen som den bara ser ut för en navigatör.
Älskar de där raderna av Zymborska. Tack!
Ja, kartor är en värld för sig, som man kan tycka om kanske inte bortsett från det de vill återge, men kanske vid sidan om det de vill visa på. Fint med sjökortet, fint med kartor av papper. Och Szymborskas rader här går det att utvinna en lång smygande glädje ur.