Denna morgon nöjer jag med att helt stilla häpna inför bokarnas skönhet: de släta stammarma, det nyfödda ljusgröna lövverket…
Fast det här stillsamma betraktandet kan lätt stegras till höjder varifrån man kan störta handlöst ner i en grönskimrande mani. Hur håller man balansen i bokskogen så här strax efter lövsprickningen? Och – vill man det?
Ja, ja, ja: Dejligt!
Det gröna brusande ruset.
Knoppar här. Isen sjunkit. Ljuset varar hur länge som helst.
Världsbokdagen går mot sin kväll utan att man tänkt så mycket på bokskogen. Nå, det är väl bara på svenska som både bok och bok heter ”bok”. Så vi kan vara dubbeltydiga efter eget recept.
Jag har högtidlighållit dagen med att lyssna på min teatergrupp som läste ur ”Herr Sleeman kommer” på det stora biblioteket Nacionalna i sveučilišna knjižnica. Dagen till ära. Mer om detta imorgon, när det inte längre är bokens dag.
Och jag har trätt in i Hugo Claus´ofullbordade förflutna tid; en författare med lakonisk och långsam berättarstil. Svalka, pessimism, och den där underliga distansen som verkar ligga bra till för vissa manliga författare. Kanske särskilt de från nederländerna (Cees Nooteboom).
Och – en annan sida av bokens dag – jag märker att jag gärna skulle resa tillbaka till Claus´ födelsestad, Brügge, där jag var i min grönaste vår. Men om det fanns bokträd minns jag inte. Men det gjorde det i Ardennerna.
Jag minns nu när jag läste romanen ”Het volgende verhaal” av Cees Nooteboom, ja, jag läste den på tyska under titeln ”Die folgende Geschichte” och blev helt förhäxad av den och läste gång på gång början efter slutet, varv efter varv läste jag den. Det finns så svindlande vackra passager i den. (Jag önskar att den boken inte låge i en låda hos Amra utan att jag hade den här nu.)