Plötsligt går vi ett stycke ovanför marken igen. En sådan där obegripligt snabb landhöjning har inträffat igen. Vi är i ett slag närmare månen och stjärnorna och jorden har blivit en hemlighet. Finns den verkligen, där under det vita täcket? Jag längtar efter att återse den och jag minns plötsligt den långa vintern från sista året i Sverige. Jag åkte mycket skidor i skogen bakom huset och Londi sprang efter på det allt fastare spåret. Att glida omkring i backarna var härligt, men samtidigt byggdes, allt eftersom snömånderna staplades på varandra, en känsla av allt starkare obehag upp i mig. Det kändes som om jag var ingenstans, när jag skidade fram ovanför buskar och snår. Jag blev så hemlös av att inte se marken.
igår morse
igår kväll
Det är ju uppochnedvända världen. Vi ska ha snö nu häruppe och du ska berätta om vårens ankomst… Tycker Londi att det är kul med snö? Kanske för doftlöst?
Ja, Lennart, nog är det lite underligt med alla den här snön. Folk suckar över den och skottar olustigt omkring i den, men barnen och deras far- och morföräldrar bygger nya snögubbar. Fast nu droppar det ordentligt utanför mitt fönster och allt det vita verkar på väg bort illa kvickt. De nyaste snögubbarnas huvuden har redan rullat av. Den här sista (senaste?) snön var nog mest ett slags himlaskämt.
Londi gillar snön och slickar i sig den som glass. Och så hittar hon bröd och annat gott under den förstås. För den nosen låter sig inte luras.