Inte sedan jag för snart ett år sedan läste Fulvio Tomizzas roman Gli sposi di via Rossetti, då jag lät den tragiska historien avteckna sig mot och samtidigt bli ett med den begynnande triestinska våren, har jag blivit så här indragen i en roman, som jag nu är i J.M. Coetzees Elizabeth Costello. Jag har ännu inte läst mycket och ändå oroar jag mig för hur det ska bli för mig när den är utläst. (Läs om den, säger någon. Ja, men det är inte samma sak, svarar jag.)
Romanens huvudperson är den australiensiska författaren Elizabeth Costello. Hon reser runt i världen och håller föreläsningar om vitt skilda ting allt medan hon tyngs alltmer av sitt åldrande och plågas av att betrakta livets bortglidande rörelse.
I första kapitlet reser hon tillsammans med sin son, som under resan har rollen som hennes beskyddare och rådgivare, för att ta emot ett litteraturpris i en mindre stad i Pennsylvania. Efter att hon mottagit priset håller hon ett tacktal med titeln ”What is Realism?”. På flygplatsen när Elizabeth och sonen ska resa tillbaka till Australien, frågar han henne om om ämnet för det här talet:
Why literary history? And why such a grim chapter in literary history? Realism: no one in this place wanted to hear about realism.
Sonen fortsätter med att beskriva sin föreställning om realism: ”peasants frozen in blocks of ice” och ”Norwegians in smelly underwear”. Och så undrar han varför hon valt att ta upp Kafka och hans berättelse om apan som håller ett föredrag i ett sådant sammanhang. Hon svarar:
Kafka’s ape is embedded in life. It is the embeddedness that is important, not the life itself. His ape is embedded as we are embedded, you in me, I in you. The ape is followed through to the end, to the bitter, unsayable end, whether or not there are traces left on the page. Kafka stays awake during the gaps when we are sleeping. That is where Kafka fits in.
Medan mor och son för detta samtal sitter en tjock kvinna, som löpande stoppar i sig popcorn ur en påse, och tittar på dem. Sonen drivs av hennes blick till att formulera en förklaring: We are discussing literature, the claims of realism versus the claims idealism. Då vänder kvinnan bort blicken.
De kommer in på djurs rätt till privatliv och att denna rätt inte kan finnas för djur på zoo. Once you are on a show, you have no private life, säger Elizabeth och tar sedan steget till stjärnorna: Anyway, do you ask permission from the stars before you peek at them through your telescope? What about the private lives of the stars? Sonen svarar: Mother, the stars are lumps of rock. Och modern:Are they? I thought they were traces of light millions of years old.
°°
Ja, och sedan har jag tittat in lite i kapitlet som följer, The Novel in Africa. Elizabeth befinner sig på kryssningsfartyget ”Northern Lights” på en färd över ett sydligt hav. På fartyget befinner sig människor som söker bildning och ro. Elizabeth är där för att föreläsa på temat ”The Future of the Novel”. Hon börjar sitt föredrag med att säga att hon inte är särskilt intresserad av romanens framtid eller av framtiden över huvud taget, att framtiden bara är fiktion. Sedan fortsätter hon med att bemöta eventuella reaktioner från publiken om att man också kan se det förflutna som ett slags fiktion. Och hon säger:
The past is history, and what is history but a story made of air that we tell ourselves? Nevertheless, there is something miraculous about the past that the future lacks. What is miraculous about the past is that we have succeeded – God knows how – in making thousands and millions of individual fictions, fictions created by individual human beings, lock well enough into one another to give us what looks like a common place, a shared story.
The future is different. We do not possess a shared story of the future. The creation of the past seems to exhaust our collective creative energies. Compared with our fiction of the past, our fiction of the future is a sketchy, bloodless affair, as visions of heaven tend to be. Of heaven and even of hell.
Det här känns som något jag kan låta mina tankar cirkla runt ett bra tag.
Innan jag sluter det här pausträdskapitlets dörr, vill jag ta upp en sak till som särskilt slog mig på de här sidorna i Coetzees roman. När Elizabeth står där inför auditoriet och talar om vad romanen är och vilken roll den har att spela, funderar hon över om hon egentligen tror på vad hon säger, att hon en gång har trott på det, men hur är det nu? Och hennes tankar vindlar vidare: On the other hand, she no longer believes very strongly in belief. Things can be true, she now thinks, even if one does not believe in them, and conversely. Belief may be no more, in the end, than a source of energy, like a battery which one clips into an idea to make it run.
Jag tycker om den här mycket konkreta bilden av vad tro är. Samtidigt får den mig att skratta inombords.
Det verkar vara en mycket intressant bok!
”The past is history, and what is history but a story made of air that we tell ourselves?” Och: ”…we have succeeded – God knows how – in making thousands and millions of individual fictions, fictions created by individual human beings, lock well enough into one another to give us what looks like a common place, a shared story.”
Det här anknyter, på ett mer ”kollektivt” plan, till det som Gunnar skrev om Galen Strawson och narrativiteten:
http://www.pressyltaredux.com/2013/01/berattelseepisod/
Boken är som en samling tänkvärda/egensinniga/kreativa sentenser, som läsarens tankar kan leta sig vidare med och tänka för och emot, leka med, ta för sanningar, pröva mot annat, pröva annat mot, använda som utgångspunkter eller slutsatser. Hisnande spännande.
Ja, det är väl dags att befria Gunnars text där från min ”Episod-Kerl”, fast nu bidrar jag förstås till motsatsen. Kunde inte låta bli.
Den här boken är en fantastisk form av filosofi formulerad som berättelse, utan att vare sig filosofin eller berättelsen blir lidande. Jag försöker att ge bort den i present så ofta jag tror att den skall uppskattas.
Även jag har funderade mycket på vad som sades i de olika kapitlen, det som stämde med mina egna tankar och det som fick mig att ifrågasätta dem. MEN häromåret slog jag upp ett kapitel för att hitta några citat, och upptäckte att det som stod där inte var vad jag mindes. Och ändå inspirerande. Jag skulle nog också kunna läsa om den här boken när som helst och få nya idéer.
Tack Jenny, för din kommentar. Det exemplar av boken som jag nu läser i är lånat, men ju mer jag läser desto säkrare blir jag på att detta är en bok jag vill ha hos mig alltid.