Jag har aldrig läst något av J.M. Coetzee, utom Elizabeth Costello då, som jag inte har läst mer än kanske en tredjedel av, eftersom jag blivit avbruten av andra böcker ”som skulle läsas genast”. Nå, tillbaka till Coetzee, jag har inte läst honom, men ändå har jag länge vetat att han har ett särskilt förhållande till djuren. Jag har vetat att han rör vid vårt dilemma när det gäller vårt sätt att umgås med djuren. Jag har länge undvikit honom på grund av detta för att jag känt att det övergår det jag mäktar med. Människans fruktansvärda och eviga övergrepp mot djuren är något jag ofta försöker att inte tänka för mycket på, för att det blir för tungt, för att avgrund på avgrund spricker upp framför mina fötter, när jag låter tanken röra vid det.
I kapitlet ”The Lives of Animals: The Philosophers and the Animals” säger Eilzabeth Costello detta om apan Sultan och samtidigt om andra djur som utsätts för människans experiment:
In his deepest being Sultan is not interested in the banana problem. Only the experimenter’s single-minded regimentation forces him to concentrate on it. The question that truly occupies him, as it occupies the rat and the cat and every other animal trapped in the hell of the laboratory or the zoo, is: Where is home, and how do I get there?
När jag läser det här, tappar jag andan i skam, för jag vet att det är sant och det är inte alls svårt att förstå det.
Någon sida längre fram är Elizabeth Costello någon helt annanstans. Hon talar om filosofen Thomas Nagel och dennes funderingar kring om en människa kan föreställa sig hur det är att vara fladdermus. Nagel menar att det inte är möjligt, eftersom en människa inte är en fladdermus. Costello vänder sig mot detta och säger att en människa visst kan föreställa sig hur det är att vara något hon inte är. Som exempel tar hon att hon kan föreställa sig hur det är att vara ett lik.
All of us have such moments, particularly as we grow older. The knowledge we have is not abstract – ”All human beings are mortal, I am a human being, therefore I am mortal” – but embodied. For a moment we are that knowledge. We live the impossible: we live beyond our death, look back on it, yet look back as only a dead self can.
When I know, with this knowledge, that I am going to die, what is it, in Nagel’s terms that I know? Do I know what it is like for me to be a corpse or do I know what it is like for a corpse to be a corpse? The distinction seems to me trivial. What I know is what a corpse cannot know: that it is extinct, that it knows nothing and will never know anything any more. For an instant, before my whole structure of knowledge collapses in panic, I am alive inside that contradiction, dead and alive at the same time.
När jag läser detta grips jag av mörk eufori, en skräckblandad eufori på det sluttande planet, fallets berusning. Och jag vet inte alls i vilket skick jag ska komma ut ur den här läsningen.
Men nu dyker plötsligt Rilkes dikt Schlußstück upp i min hjärna (fast den är skriven i en helt annan "tonart") och jag kan inte låta bli att lägga den här under trädet – igen:
Schlußstück
Der Tod ist groß.
Wir sind die Seinen
lachenden Munds.
Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
wagt er zu weinen
mitten in uns.
”Var alltså lugn! Vi har ingenting att frukta av döden
ty den som inte finns till vet ej av smärta, och intet,
när väl en odödlig död har släckt hans dödliga levnad,
skiljer honom från den som aldrig föddes till världen.”
– skrev Lucretius.
Tack, Lennart, det är ju inte med lätt hjärta jag läser de här raderna, men inte med tungt heller. Det är något annat, något motsägelsefullt som dyker upp och försvinner.
(PS Ja, och så är väl detta så där ”f-t” igen. Och DET måste jag skratta åt.)
Aha! Det nya f-ordet… 🙂
Da.