Här hemma har jag det här året tre almanckor, en liten kroatisk som man knappt kan läsa datumen på, en stor slovensk med fantastiska landskapsvyer och en italiensk med vackert tecknade växtmotiv. Den italienska hänger på något som bara låtsas vara en krok i dörröppningen till ”tomrummet”, mitt största rum och det enda som är ett riktigt rum enligt den officiella beskrivningen av lägenheten. Nå, i alla fall stannade jag nyss framför min italienska växtalmanacka och läste tyst för mig själv eller möjligen för Londi månadsnamnet ”gennaio”. Vips for tanken till Francesco Guccinis sång Canzone dei dodici mesi och dess januari-strof:
Viene Gennaio silenzioso e lieve, un fiume addormentato
fra le cui rive giace come neve il mio corpo malato, il mio corpo malato…
Sono distese lungo la pianura bianche file di campi,
son come amanti dopo l’avventura neri alberi stanchi, neri alberi stanchi…
som jag ju kan utantill sedan kvällarna på trapporna till den lilla kyrkan Madonna della Neve nedanför Monte Calvario i Domodossola under mitten av 1970-talet.
Här heter månaden ”siječanj”. Namnet har visst någonting med ”hugga” att göra, ”hugga ved”, tror jag. Jag tittar i mitt kroatisk-tyska lexikon och hittar uttrycket ”sjeći šumu” = ”den Wald hauen”. Ja, det är väl något för januari. Kanske.
Kornatska ulica
Vacker bild, samma ljusmystik som här idag. Dikten kan du väl översätta?
Tack! Nä, det kan jag nog inte riktigt. Jag har händerna fulla med diverse och jag får inte till någon vettig översättning, men OK, här med dålig ordföljd, halvdant ordval och osnygg rytm:
”Januari kommer tyst och lätt, en sovande flod / mellan vars bräddar vilar likt snö min sjuka kropp, min sjuka kropp…/ över slätten ligger fältens vita rader utsträckta / de är som älskande efter äventyret trötta svarta träd, trötta svarta träd…”
Tack. Det var bra så.