Jag har inte riktigt hunnit få balans på tillvaron efter den senaste slovenska resan, så jag blickar tillbaka till en vandring på Medvednica i slutet av april. Vandringen sträckte sig genom ljusgröna bokskogar översköljda med ett nästan bländande solljus. Vi hade ett mål som vi inte nådde, men ”vägen var mödan värd”.
Här ser ni det strävsamma vandrarparet Buba och Londi och lite längre fram anar ni kanske ljuspälsad hundperson. Kan det vara Larisas Lu? Eller är det bara en tillfälligt förbipasserande vandrare?
Så här grön är skogen. Så här grön är tillvaron, tänker man där inne.
A propos namnet på området, finns det fortfarande björn i trakterna?
Underbart att du är tillbaka, Bodil. Och bokskogar är något alldeles extra.
Londi och Buba verkar inbegripna i ett samtal. Fin bild!
Johan,
nej, det finns för mycket människor här för det. De närmaste björnarna finns nog ett stycke norrut i Slovenien, men jag tror att det kan finnas björn i några vildare bergstrakter här i Kroatien också. Björn heter ”medvjed” på kroatiska. (Det där j:et gör mig ibland galen, det jagar mig genom hela kroatiskan och gör språket svårare att uppfatta och lära in.)
Marlena,
tack! Ja, Londi och Buba delar en rad erfarenheter, så de utbyter då och då intryck längs vägarna.
Ah, detta underbara gröna ljus! Om bara några dagar är allt utsprucket även här…
När man ser hundarna tänker man: de är vänner…