Låt oss börja denna onsdag med några friskt vassa ord av Carl Jonas Love Almqvist:
Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har!
ur Sesemana
»Vårsolen väcker stickelbärsbusken redan tidigt, så att dess nyutvecklade blad bidraga att kläda våren i dess gröna skrud. Särdeles på skyddade och soliga ställen fägnas ögat af den taggiga buskens späda grönska, medan ännu marken omkring kan vara helt grå. Då synas ännu de gulaktiga taggarna bra och bryta sig väl mot den hvitgråa barken och de lifligt gröna unga bladen.«
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)
Men de svenska krusbären fick sig en rejäl törn av mjöldagg (jag tror kring förra sekelskiftet) och många inhemskt framodlade sorter dog ut. I min barndom (1940-50-talet) sa gamla människor att dagens krusbär var ett intet mot de gamla sorter som hade försvunnit.
Fint det här, Agneta, plötsligt anar jag att krusbäret kanske ändå är något särskilt. Almqvist å sin sida kunde ju inte veta att de här oansenliga bären skulle drabbas av något så stort som en mjöldaggskatastrof! Förresten var det länge sedan jag hörde eller såg ordet ”mjöldagg”. Det får mig att tänka på barndomens somrar i Ingeryd – faktiskt.
Nu hittade jag en notis om när mjöldaggen gjorde entré.Kring sekelskiftet trodde jag, vilket stämmer:
»Många sjukdomar och även skadedjur kommer från främmande länder och flyttar över till andra växtarter som saknar motståndskraft. Ett klassiskt exempel är mjöldagg på krusbär som första gången beskrivs 1834 på två amerikanska krusbärsarter. Där levde mjöldagssvampen i balans med dessa arter. Men i förädlingen korsade man våra två krusbärsarter med tre amerikanska arter och snart kom sjukdomen in på hybriderna. Första gången mjöldagg upptäcktes i Sverige var 1902 med från Danmark införda krusbärsbuskar. Några år var det helt importförbud på krusbärsbuskar till vårt land men det var för sent. Mjöldaggen har spridit sig.«
Tack Agneta,
det låter dramatiskt och sådant här är ju ofta det: En ny sjukdom dyker plötsligt upp och sprider sig och nästan ingen kan skydda sig.
PS Lite vid sidan om undrar jag över ordet ”mjöldagg”. Det måste väl ha uppstått när svampen kom till Sverige eller täckte ordet kanske något annat tidigare?
Det vet ni väl att binge (förvaringsrum för säd eller mjöl) kommer från det isländska ”bingr” som betyder ”avdelat rum”? Längst bak hittar vi roten ”bhngh” i sanskrit som betyder ungefär ”talrik”.
Ja, det här hittar jag nasturligtvis i Svensk etymologisk ordbok från 1922 som finns på nätet. En av dessa böcker man kan sitta och sträckläsa i pga av de fascinerande förklaringarna av de enklaste saker.
Men mjöldagg står det inget om.
Tack för det utförliga citatet ur Sesemana som ju sätter den numera slitna krusbärsklyschan i sitt rätta sammanhang. Almqvist fortsätter:
Emot min egen vilja
har av denna trarilja
blivit bara persilja.
En kännare skriver att A. under sin landsflykt i USA sett all sin strävan bli ”bara persilja.” Han har då kommit fram till en ödmjukhet som aktar ringheten, det fattiga och det barnsliga. Seseman blir, skriver kännaren i fråga, ”en poetisk stand-in för Almqvist, diktaren som både lärt sig att gråta och att le åt bedrövelsen, mannen som visste att ’de, som ej vilja förstå det lilla i världen, förstå säkert ock ej mycket av det stora’
Även Sesemana finns på www och innehåller bl.a. recept på kokt orm.
Jag föredrar nog grillad.
Jag för min del föredrar luad orm.
Från krusbär till ormkotletter alltså. Även om ormen inte har några ”costole”. Mjöldaggen föll av.
Blott Sverige svenska äpplen har!