Jag är tillbaka hos Klara Johanson igen
och härom dagen läste jag det här lilla avsnittet ur kapitlet ”Vandrerskan” I K.J. själv tillsammans med studenterna i litteraturkursen här:
Bittida en blå majmorgon strövade Fredrika Bremer ut ur en liten stad i Georgia, villig att följa landsvägen var den bar hän. ”Jag gick allena; allt var tyst och stilla, men mitt hjärta sjöng. Vad jag under hela min ungdom hade önskat och längtat till; vad jag ansett mig vara mer än någon annan stängd ifrån, – en levande bekantskap med livets mångfaldiga gestalter, det hade nu blivit mig till del, blivit det i ett ovanligt mått. Vandrade jag icke nu fri – fri såsom få äro det – i den fria, stora, nya världen, fri att se och lära känna allt vad jag ville? Var jag icke lätt och ledig som en fågel? Min själ hade vingar och hela världen var min!…”
Detta var grundstämningen i alla hennes reseår. Vår och morgon och en ny värld hade – äntligen – fullt vaknat i henne själv, ”en hemlig glädje och ett hemligt hopp” lyste i hennes hjärta, och ville hon i den kortaste formel sammanpressa detta överflöd, då utbrast hon: ”Jag lever”.
Det här är vackra rader fulla av livsglädje, tänkvärda för var och en som inte har för tunga bördor – ja, kanske också för den som har för tungt att bära. Plötsligt kommer jag att tänka på en man jag mötte på ett tåg ganska nyligen. Han hade ett svårt öde, men med vilken lätthet och glad kraft han bar det! Någon gång längre fram ska jag berätta om honom här.
Yess! Jag tyckte också det var så roligt att möta Fredrika Bremer när jag läste litt.vet. Otippat kom där fram ur artonhundratalet en alldeles modern kvinna, med stor längtan ut, som dessutom tycks ha gjort mycket av det hon ville. Samtidigt var hon en ömsint skildrare av det familjära livet.
Lustig blandning, och kanske bara fullt möjligt under en tid som inte var lika hetsig som nu. Dessutom var hon ju, så vitt jag vet, helt och hållet en fri författare och skribent?
Och Klara Johansons glädje över Fredrika Bremer är också smittande.