Igår när Londi och jag tassade hemåt i det ljumma kvällsdunklet hörde jag en gammal kvinna ropa till sin lilla raggiga hund som ränt iväg för att hälsa på oss: ”Luna, dođi, idemo kući!” Luna vred lite på de fläckiga öronen, slog en lov runt oss och pilade sedan iväg mot rösten som kallade på henne. En duva kurrade till från en balkong ovanför oss och jag genomfors av en vag men mäktig glädjestöt.
Kan inte låta bli att försöka enegen tolkning av den gamla kvinnans rop :”Luna, raring, låt oss gå hem”. Säkert är det inte så, men jag bara greps av stämningen i dessa fyra rader.
Hej Mamma,
det var bara ”raring” som var fel, men det var ju egentligen extra fint. ”Dođi” betyder ”kom”.