Om hur jag såg en dinosauriesläkting släppa en nöt på Pašmanska

Det är inte bara jag som intresserar mig för valnötter här i Sigečica, det finns också andra människor som gör det. Yngre människor, oftast män, plockar då och då upp en nöt, jonglerar lite med den och knäcker den sedan på något flott och svårt sätt till exempel med knytnäven mot en lyktstolpe. Äldre människor, ofast kvinnor men även en del män, rotar i löven med käppar och plockar och plockar i stora påsar. Härom dagen såg jag två gummor sitta vid ett träbord i en park. På bordet hade de en jättehög med valnötter och den ena gumman knäckte systematiskt den ena nöten efter den andra med en liten hammare. På bordet stod också en termos och två kaffemuggar.

För en tid sedan upptäckte jag att även kajorna verkar vara lite svaga för dessa nötter. Jag ser ofta en kaja flyga genom luften med en alldeles för stor nöt i den uppspärrade näbben. Vad ska du göra med nöten, har jag tänkt flera gånger. Hur öppnar du den? Kajorna vet ju uppenbarligen att det finns något gott där innanför det hårda knotiga skalet och har säkert en avsikt med sitt nötplockande.

Igår eftermiddag när Londi och jag svängde in på Pašmanska ulica fick jag ett svar på min fråga. Högt ovanför gatan flög en kaja med en valnöt i näbbnypan. Plötsligt öppnade kajan näbben och nöten föll med fart ner genom luftlagren och skalet sprack när den slog i gatan. Vips var kajan där och plockade i sig av nötbitarna. ”Det där är ju en sentida släkting till dinosaurierna”, tänkte jag och tuggade därmed runt på en rätt svårsmält läsefrukt.