Jag har gått och funderat lite på den här Oskar Pastior-historien som spritts som en löpeld. I SvD kunde man exempelvis den 17 september läsa en artikel som inleddes så här:
Strax innan Herta Müller tilldelades Nobelpriset i litteratur utkom hennes roman Andningsgunga. Nu avslöjas det att hennes vän Oskar Pastior – poeten som hon delvis baserade boken på – var spion åt den rumänska säkerhetspolisen Securitate.
Braskande ord ”spion”, ”Securitate”. Vilken verklighet täcker dessa ord? Oskar Pastior var tyskättad rumän (Siebenbürger Sachse) och deporterades efter andra världskriget till ett sovjetiskt GULAG-läger i Ukraina. Där höll han under fem år på att svälta ihjäl eller omkomma av andra umbäranden. Sedan fick han återvända till sin rumänska hembygd. Så här står det i tyskspråkiga Wikipedia om tiden efter återkomsten (de har varit snabba med uppdateringen beträffande Securitete-samarbetet):
Dort lebte er in den folgenden Jahren von Hilfs- und Gelegenheitsarbeiten. Während des anschließenden dreijährige Wehrdienstes in der rumänischen Armee holte er in Fernkursen seine Reifeprüfung nach. Danach arbeitete er als Betontechniker in einer Baufirma. Von 1955 bis 1960 studierte er Germanistik an der Universität Bukarest und legte dort sein Staatsexamen ab. Ab 1960 war er Redakteur bei der deutschsprachigen Inlandsabteilung des Rumänischen Staatsrundfunks. Von 1961 bis 1968 war Pastior unter dem Decknamen „Otto Stein“ IM der Securitate, nachdem er zuvor selbst vier Jahre unter deren Überwachung stand.
Jag översätter inte utan sammanfattar i stället: Under de första åren efter återkomsten levde han på tillfälliga påhugg, sedan gjorde han värnplikt under tre år och tog samtidigt studenten på distans (han var ju bara 17 år när han fördes till GULAG). Sedan arbetade han som betongarbetare. Efter det läste han germanistik i fem år I Bukarest och tog en akademsik grundexamen. Från 1961 till 1968 var han informell medarbetare för Securitate efter att själv först stått under deras bevakning i fyra år.
Nu tillbaka till SvD-artikeln. Så här står det om omständigheterna kring Pastiors samarbete med Securitate:
Nu har Stefan Sienerth, direktör på Institutet för tysk kultur och historia i Sydosteuropa i München, forskat i arkiv i Bukarest och upptäckt att Oskar Pastior under täcknamnet Otto Stein var angivare åt Securitate. Samma säkerhetstjänst som Herta Müller själv trakasserades av, även efter sin flykt till väst 1987, och till betydande del har låtit sina böcker kretsa kring.
Enligt uppgifter från flera tyska medier ska Oskar Pastior ha hamnat i ett långt förhör efter att man hade hittat systemkritiska dikter som han hade skrivit under fångenskapen. Slutligen ska han, 8 juni 1961, ha gått med på att tjäna som angivare åt Securitate. Samarbetet avslutades när han 1968 fick möjlighet att flytta till väst. Under alla år höll han sedan tyst om sitt förflutna.
Och nu är alla möjliga upprörda och besvikna. Men vad är det man förfäras över? Att en man som, som tonåring fördes till ett sovjetiskt koncentrationsläger och där under fem år fick sväva mellan liv och död och sedan år efter år fick hanka sig fram bäst han kunde i en stat som stod på samma sida som lägret som nästan dödade honom, som förföljdes av Securitate, som förhördes länge under omständigheter vi inte känner till, att denne plågade man slutligen gav efter och blev angivare? Jag tror vi ska döma helt andra människor. Vi ska döma dem som utan fara för sina liv eller andra faror beredvilligt och kanske för egen vinning tjänade det onda system som Oskar Pastior för en tid dukade under för, och vi ska förstås fördöma systemet, ett system som bygger på förtryck, ett system som absurt nog fortfarande har anhängare här i världen. Men vi ska inte döma ett offers tillfälliga svaghet. Oskar Pastior ska vi beundra för hans styrka och mod, men vi har ingen som helst rätt att spotta på honom för att han inte orkade hela vägen och för att han tillät sig att tiga om detta.
PS För den som vill läsa SvD-artikeln i dess helhet: Här är en länk.
Tack Bodil, för dina kloka ord. Det är likadant varje gång. Och lika giltiga vore dina ord för alla andra som drabbas av den fria världens fördömanden. Det är lätt att döma om man själv tror att man hade varit ett föredöme i en diktatur. Alltför lätt.
Man kan börja med att fråga sig själv: Hur mycket tortyr, hur många års lidanden skulle jag uthärda?
Ja, och vad gäller Herta Müllers upprördhet och bestörtning över detta avslöjande, så hade hon knappast något val, om hon inte själv genast ska bli misstänkt för det ena eller andra. För att undvika missförstånd: Naturligtvis kan hon ha varit bestört och besviken, men jag tror hon också att hon kände att hon inte fick vara alltför mild mot Pastior för att inte själv bli ett villebråd för diverse besserwissrande.
Det är så mycket vi utan vidare har överseende med, ibland av de mest bisarra och långsökta skäl, men av diktaturoffer kräver vi visst ett helgonväsen, en absolut godhet.
Bodil, du träffar huvudet på spiken: ”av diktaturoffer kräver vi visst ett helgonväsen”.
Jag har av mycket personliga skäl haft anledning begrunda denna problematik i många år. Mitt exempel är (som nästan alltid) den albanska diktaturen. Ismail Kadaré höll vi alltid högt, men ingen frågade sig varför han var den ende albanske författare som reste fritt i världen under Hoxhas terrorvälde. När jag själv, för sista gången, reste runt i landet 1978 och skålade med bödlarna satt några andra av dessa fina författare i fängelse, där de torterades och led alla helveteskval. Men det visste vi inte då. När vi nu vet så oerhört mycket om diktaturerna finns det framför allt skäl att vara ödmjuk. Vi har på sin höjd varit turister men aldrig tidigare sett vidden av förtrycket.
Müllers reaktion betraktar jag som mänsklig i alla avseenden, hon delade villkoren.
Det är alla västerländska intellektuella som borde skämmas. Jag skäms över det stöd jag gav Hoxha-regimen, och det går inte att skylla på att vi var unga. Vi var framför allt naiva och lät vår egen bild av ”det goda” hindra oss att se denna ondska som härskade över så stora delar av världen.
Också idag finns denna blindhet kvar, fast den i nio fall av tio handlar om andra sorters diktaturer.
Jag läser Andningsgunga sedan i augusti. Jag läser bara några sidor per dag och vissa kapitel återvänder jag till om och om igen. Den här boken har dragit in mig i sin värld och jag har, på ett för mig naturligt, självklart men även något märkligt sätt, blivit en av bokens gestalter. Jag kommer också därifrån, från denna värld av barbari, hjärntvättning, misstänksamhet, svek och obeskrivlig ensamhet. Jag har också upplevt tvångsarbete och dräpande hunger, oändligt långa förhör varvade med oändligt långa perioder av isolering. Men jag har inte vågat berätta om det. Inte bara för att jag saknar Hertas förmåga att översätta den oöversättliga utan för att jag inte kan acceptera att omänskligheten kunde bli en livsstil och en vetenskaplig ideologi. Jag känner dock nu att Hertas bok hjälper mig att börja fatta det ofattbara. Boken är en spegel som visar för mig den värld som jag så väl känner igen men som jag har hållit ganska tyst om i många år. Och för Dig som inte har upplevt fysiskt detta helvete är boken en oerhörd verklig bild av en oerhörd verklig känsla.
Det som händer kring boken är också mycket viktigt att meditera över. Oskar Pastiors namnteckning på ett avtal med Securitate, efter att ha passerat helvetets portar fram och tillbaka i många år, är ytterligare en del av den tragedi som både han och denna del av världen fick leva med. Avtalet ändrar inte hans dramatiska livshistoria och det påverkar inte heller hans vittnesmål och livsverk. Pastior var bara en av dem som inför bödeln till sist tappade fotfästet. Han var helt enkelt inte i stånd att återvända till helvetet en gång till. Om man sätter sig in i hans situation, då förstår man hans val. För dem som inte har skrivit på eller gjort avbön är han dock en svikare. Inga förklaringar hjälper dem som har orkat stå emot hela vägen. Det är därför Herta Muller inte kan förlåta. Efter döden tog hennes bäste vän sin vänskap tillbaka. Symboliskt blev detta kanske Securitates värsta hämnd på Herta Muller, men jag är övertygad att hon kommer att finna inspiration även i denna så tragiska historia. Pastiors minne kan komma att hamna på historiens sophög. Av orsaker som Thomas Nydahl så väl beskriver här kan den västerländska intellektuella puritanismen välja att radera Pastiors minnesmärken. Andningsgunga kan dock ingen plocka bort från litteraturhistoria. Trots sveket blir denna bok en otrolig stark, varm och mänsklig plattform för två av världens ensammaste människor, Herta Muller och Oskar Pastior.
Mircea Nitescu F d politisk fånge
Mircea,
stort tack för din utförliga och djuplodande kommentar. Jag har läst den flera gånger – både igår kväll och denna morgon – och jag har funderat på vad jag kan göra för att fler ska hitta till den (alla som läser den här bloggen tittar inte in i varje kommentar). Det första jag gör är att jag länkar tillbaka till Pastior-texten under dagens text och pekar på kommentar nummer fyra. Sedan vill jag fråga dig om jag skulle kunna få publicera din text som ett separat inlägg här med en mindre ram omkring (du får, om du accepterar detta, naturligtvis också se ”ramen” i förväg).
Hej Bodil,
Jättetrevligt att Du finner min text som läsvärd. Texten ligger på Din blogg och jag anser därför att Du äger den. Självklar får Du använda den på det sätt som Du finner lämpligt. Jag skulle kanske ha velat finputsa texten innan publicering men de små skavankerna är kanske inte allför störande.
Hej Mircea,
vill du finputsa den så kan jag vänta någon dag med publiceringen (det blir i vilket fall som helst tidigast imorgon). Jag ser inget ”putsbehov”, men den saken får du förstås avgöra – eller om du vill tillägga något, så går det förstås också bra.
Hej Bodil. Här kommer en något ”putsad” variant. Tack för Ditt engagemang.
Jag läser Andningsgunga sedan i augusti. Jag läser bara några sidor per dag och vissa kapitel återvänder jag till om och om igen. Den här boken har dragit in mig i sin värld och jag har, på ett för mig naturligt, självklart men även något märkligt vis, blivit en av bokens gestalter. Jag kommer också därifrån, från denna värld av barbari, hjärntvättning, misstänksamhet, svek och obeskrivlig ensamhet. Jag har också upplevt tvångsarbete och dräpande hunger, oändligt långa förhör varvade med oändligt långa perioder av isolering. Men jag har inte vågat berätta om det. Inte bara för att jag saknar Hertas förmåga att översätta det oöversättliga utan för att jag har systematiskt vägrat inse det, genom historien åtskilliga gånger bevisade faktum, att omänskligheten kan bli en livsstil och t o m en vetenskaplig ideologi. Jag känner dock nu att Hertas bok hjälper mig att börja fatta det ofattbara. Boken är en spegel som visar för mig den värld som jag så väl känner igen, men som jag har hållit ganska tyst om i många år. Och för Dig, som inte har upplevt fysiskt detta helvete, är Andningsgunga en oerhörd verklig bild av en oerhörd verklig känsla.
Det som händer kring boken är också mycket viktigt att meditera över. Oskar Pastiors namnteckning på ett avtal med Securitate, efter att ha passerat helvetets portar fram och tillbaka i många år, är ytterligare en del av den tragedi som både han och denna del av världen fick leva med. Avtalet ändrar inte hans dramatiska livshistoria och det påverkar inte heller hans vittnesmål och livsverk. Pastior var bara en av dem som inför bödeln till sist tappade fotfästet. Han var helt enkelt inte i stånd att återvända till helvetet en gång till. Om man sätter sig in i hans situation, då förstår man hans val. För dem som inte har skrivit på eller gjort avbön är han dock en svikare. De som har orkat stå emot hela vägen godtar inte några förklaringar . De har bevisat att det går att stå pall inför barbari och förtryck.
Det är därför Herta Muller inte kan förlåta. Efter döden tog hennes bäste vän sin vänskap tillbaka. Symboliskt blev detta kanske Securitates värsta hämnd på Herta Muller, men jag är övertygad att hon kommer att finna inspiration även i denna så tragiska historia. Pastiors minne kan komma att hamna på historiens sophög. Av orsaker som Thomas Nydahl så väl beskriver här, kan den västerländska intellektuella puritanismen välja att radera Pastiors minnesmärken. Andningsgunga kan dock ingen plocka bort från litteraturhistoria. Trots sveket blir denna bok en otrolig stark, varm och mänsklig plattform för två av världens ensammaste människor, Herta Muller och Oskar Pastior.
Mircea Nitescu / f d politisk fånge
Om ni bortser från SvD:s redogörelse och går tillbaka till källan (de tyska tidningarna) får ni se att Herta Müller förstod och accepterade Pastiors drama, även om den förklarligen gjorde henne ledsen.
Tack Mircea,
då publicerar jag texten här imorgon.
Eva,
har du några länkar bakåt? – för nu minns jag inte riktigt alla turerna längre; fast nog var det fler än SvD som gick på så där.
Kan du förtydliga det där med förklaringen lite? (Möjligen är jag trögfattad.)
Jag tror inte att Eva menar ”förklaringen” utan högst sannolikt ”förklarligen”.
Ja, nu ser jag att jag läst fel – det står ju faktiskt ”förklarligen”. Ursäkta, Eva! Tack, Laura!