Om åldrandet – ett tänkt samtal med Honorina Chitic

Någon gång under vintern som gick – en vinter som kom att bli mycket tung för mig – gjorde jag en intensiv omläsning av diktsamlingen Som om vi aldrig av den rumänska poeten och läkaren Honorina Chitic. Många av dikterna i samlingen handlar om åldrandet och om hur vi handskas med det och medan jag läste dem gick jag i tanken in i något som kanske hade kunnat bli ett slags samtal mellan mig och poeten. Under ”samtalets” lopp antecknade jag på små lappar ett och annat av det jag tänkte. Dessutom skrev jag ner citat ur de dikter som lockat fram mina tankeformuleringar.

Nu har jag skrivit ihop lapptexterna på rad, men utan att försöka mig på att göra någon riktig helhet av det skrivna, så det är egentligen ingen färdig text. Jag har placerat mina funderingar först och diktfragmenten sedan för att jag tycker om att spara det bästa till sist. (Diktöversättningarna är gjorda av Inger Johansson och det är förlaget Smockadoll som givit ut samlingen.):

En av livets öppna hemligheter är att det inte går att förmedla vad åldrandet är till den som är ung. Med varje ny ålder går du genom en dörr, som snabbt sluts bakom dig, så snart du trätt över tröskeln. De som lever en yngre ålder kan inte se något alls av vad som händer bakom den stängda dörren.

Ständigt med varje ny ålder får du inblickar i nya fenomen. De flesta av dessa inblickar ger dig alls ingenting: Du kan inte förmedla dem till dem som är yngre och du kan inte dra någon lärdom av ditt nya vetande. Dina iakttagelser av kroppens och själens gradvisa förfall går inte att använda till något. De ger dig mest bara vemod eller sorg. Fast kanske går de att dela med någon i samma stadium. Kanske kan gemenskapen med någon som delar aningarna om detta sjunkande ge dig tröst? Kanske kan vi från samma trappsteg ge varandra ett ögonblick av ro trots och mitt i vetskapen om det oundvikliga? Och kanske kan vi någon gång tillsammans berusa oss med detta att vi ändå inte kan veta något alls med absolut säkerhet?

De gamla visa
träden
böjde sig
mot varandra
och delade
hemligheter.

ur Varför?

.

Det förflutnas
skändligt besudlade
trasa
ska jag hänga upp
på bergets topp.

ur Sekvens

.

Skalbaggar
med bara en vinge
väller in
i din tystnads
tomrum.

ur Bränn inte minnena

.

Som väckta
ur sin sömn
känner
de överlyckliga gamla
händerna
omsorgsfullt
på människobarnets
späda kropp,
fingrar försynt
– för att inte skada –
som läste hon
blindskrift.

ur Barnbarnsbarn

.

Tungt
är livet
som gamling
som herrelös hund
som god människa
bland mindre goda
som förtryckt
och okunnig
som knäckt individ
med LÄNGTAN
i blicken.

hela dikten Tungt

.

Från illusionens
för länge sen
övergivna
öar
drar
en stilla vindfläkt
av saknad
efter ouppfyllda
begär
genom tomheten
mellan ögonblicken.

ur Tiden är missunnsam

5 tankar om “Om åldrandet – ett tänkt samtal med Honorina Chitic

  1. Tiden är ingenting – tiden är en illusion. Tiden räcker till för allt, kraven gör att den inte räcker alls. Tiden läker kanske inte alla sår, men tiden gör smärtan mindre akut. Tiden är relativ, därmed även ålder.

    Att åldras är oundvikligt och betydligt roligare än alternativet, trots det gradvisa förfallet, får man anta…vi måste välja vilka strider vi vill utkämpa och lägga ned vår möda och tid på – kriget förlorar vi ändå.

    ”Livets dagar är lika många, vare sig du tillbringar dem gråtande eller skrattande”, säger ett sådant där låtsaskinesiskt ordspråk, ”Du kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo där”, säger ett annat. Kanske handlar det bara om att ödmjukt acceptera och göra det bästa av situationen.

    Dikten ”Tungt” här ovan tilltalar mig mycket. Det gäller att leva här och nu, att våga göra det man drömmer om när man kan, för det vore oerhört tungt att som gamling eller på sin dödsbädd ha en längtan efter det man aldrig tordes och tvingas säga ”jag önskar jag hade…”. Tänk att kunna säga med glädje och lite nostalgi ”jag minns…” eller känna att man verkligen levt sitt liv, varje dag fram till sista ögonblicket.

    Du ser hur olika man kan tolka dikter, fast det är ju inget nytt… Har funderat mycket på det där med tiden och ålder på sistone. Orden är tänkta som ”tröst”, men ord som fästs på papper eller dotorsidor lever sitt eget liv…

  2. Marita,
    jag vet inte om jag egentligen tolkade dikterna; de talade till mig och jag svarade på dem på det sätt som i stunden kändes ”närmastliggande”. Och jag tycker nog inte att det där att ha saker ogjorda och önskningar ouppfyllda när man närmar sig döden är så särskilt sorgligt. Det innebär väl närmast att man lever hela vägen tills man dör, för till livet hör också önskningar och längtan.

    Tack tillbaka, Lennart!

  3. Ännu ett exempel på att läkare hinner skriva – jag slits mellan läkarprogrammet och litteratur- och språkstudier Bodil!!! 30:e Juli måste jag ha kryssat för mitt alternativ – hm…

  4. Låt mig veta vad du väljer! Och får du lite tid över någon gång, så vet du till vilken salong jag bjuder in dig.

Kommentera