Casa d’altri – de inledande raderna

– Così in treno non ci si arriva, lassù…
– No. E neanche in corriera.
– …
– Vi ci vogliono tre ore di mulo. E poi non d’inverno, s’intende. E neanche quando le nevi si sciolgono. Allora, non ce la fareste nemmeno con cinque.
– Beh… e supponga che avrà pure un nome.
– Sì, mi pare di sì. Dev’essere l’unica cosa che abbia.

.

– Så med tåg kan man inte ta sig dit upp…
– Nej. Och inte heller med buss.
– …
– Det tar tre timmar dit med mula. Och inte på vintern då, förstås. Och inte heller under snösmältningen. Då skulle ni inte ens klara det på fem.
– Jaha… och jag antar att den ändå har ett namn.
– Ja, det tror jag. Det är nog det enda den har.

Så här oemotståndligt börjar den lilla novellen Casa d’altri av Silvio D’Arzo (pseudonym för Ezio Comparoni), som Eugenio Montale en gång definierat som en perfekt berättelse. Inledningen – som är tryckt med sin egen myrstil – skisserar vagt en liten by på den emilianska landsbygden, där det aldrig händer någonting och där ”de mest självklara ting ter sig underliga”. Bokens baksidestext beskriver novellen som ”gjord av luft” och jag är böjd att hålla med. Därför måste jag nu för tredje gången gå in i den för att se om jag med händerna kan fånga lite av den här luften och ta den med mig ut igen. Om jag sluter fingrarna riktigt tätt kanske det går. Men det blir inte idag.

°°
PS Januari 2011: en länk till en läsning av novellen

2 tankar om “Casa d’altri – de inledande raderna

  1. Jag tycker om den sortens texter, för allt de är och drömmer om att kunna bli. Finns Casa d´altri översatt på svenska?

  2. ”Casa d’altri” finns nog inte i någon översättning alls tyvärr. Silvio D’Arzo är en författare som efter en kort tid av erkännande (som kom postumt) glömts bort i sitt hemland. Fast det verkar som om han på senare år börjat uppmärksammas något igen. Kanske befinner vi oss just nu i början av hans ”verkliga tid” som författare.

    Jag ska skriva något om själva den här berättelsen så småningom, när jag har läst den några gånger till och bearbetat intrycken. Grundhandlingen ser i alla fall ut så här: en gammal tvätterska ber en gammal bypräst om att ”få sluta lite tidigare”, alltså om att få begå självmord, eftersom hennes liv bara innehåller plågor: Hon lever ensam i ett litet skjul, tvättar i floden sommar som vinter och svält- eller kölddöden är henne hela tiden hack i häl. Prästen står svarslös.

Kommentera