Under sådana här gällt vita nordiska vårdagar längtar jag ibland till Carl Spitzwegs mjuka ljus. ”Ein Hypochonder” heter den här målningen, som säkert en del av er betraktat ibland, fast kanske inte så ofta som ”Der Bücherwurm” eller ”Der arme Poet”.
Försiktigt och väl inlindad vänder vår hypokondriker ansiktet mot solljuset ovanför den trånga gatan, medan vi inte kan låta bli att ta några steg in i grändens dunkel. Den syende kvinnan i fönstret där nere nås inte av solljuset, men lampskenet hjälper henne att se var hon ska sätta de små stygnen. Småstaden har förhållandevis höga och stadsmässiga hus och tornspiran pekar rank genom luften. Kanske låter mannen i fönstret blicken fara bort mot den, kanske följer han fåglars flykt. Visst ser han lite löjlig ut, ja, just som en Spitzwegfigur faktiskt, men ironin är så mild, så mild, så vår medkänsla väcks och vi kan nog också tänka oss att vi stundtals är just som han och att det alls inget gör.
°°°
Vilken härlig bild! Och vilket underbart sätt att beskriva den. Du borde bli författare, Bodil.
Njut av den härliga vårsolen
hälsar
Marlena
Tack Marlena,
skön söndag!
Jag kommer nu att tänka på en Spitzweg-målning som heter ”Der Sonntagsspaziergang”. Den är också väldigt fin. Här kan man se den.
Hahaha.. vad jag blir full i skratt när jag ser den. Och lite varm om hjärtat också ju.. En riktig ”må-bra-bild”.
Själv blir nyfiken på kuben strax till vänster ovanför mannens huvud. Är det månne en fågelbur av något slag? Imponerande blomsterlåda håller sig den hypokondriske med. Såg att det fanns gott om bilder av Carl Spitzweg å nätet. Vissa känner jag igen men alls inte alla, så tack för tipset!
Jag funderade också över den där gröna lådan och tänkte som du att det kanske kunde vara en fågelbur, fast egentligen hade jag väntat mig en fågel ”till den”.