Något tiotal meter bakom det som var lagården till det som en gång var Norskens hus åt det håll där den numera nedlagda järnvägen förr sträckte sig genom skogen finns en gammal sopbacke, en sådan där backe där man i en annan tid slängde allt man inte längre hade användning för eller kunde laga. Londi och jag går förbi där då och då, inte så sällan egentligen. Ibland stannar vi upp och tittar och luktar bland skräpet. I onsdags tog jag en bild på en gammal moped som stod så upprätt i backen, som om den just tänkte ge sig iväg någonstans. Londi rotade bland hemlighetsfullare ting en bit längre ner. Så här såg mopeden ut i den stunden:
Tre dagar senare var vi tillbaka i backen. Jag tittade efter min moped och ja, den var där och den stödde sig nog mot samma lilla träd – en lönn kanske; det ligger mycket lönnlöv runt omkring – men hade den inte svängt runt ett halvt eller kvarts varv? Är det någon som emellanåt sätter sig upp på mopeden och gör ett fantasiåk där i backen? Jag tog en bild igen för att kunna jämföra, fast nu märker jag att jag valt en helt annan vinkel än den första och att det inte riktigt går att se om den rört sig eller inte. Fast nog har den flyttat på sig…
…
Nytaget "bildbevis" i överdriven blixtbelysning som inte bevisar något annat än att jag blir lite vimsig i den där backen:
Vill inte verka petig, men som bevismaterial för RÖRELSE känns bilderna inte helt övertygande.
Men visst kan den röra på sig. Djur.
Rent objektivt vill jag hålla med Karin, men… det finns också ytterst långsamma rörelser och förändringar. Sättningar i marken, erosion, rötter som växer, vind som flyttar löven. Och vem vet vad de döda tingen har för sig när vi inte är där? Är vi alltid så säkra att något inte sker bakom ryggen på oss? Kanske Londi vet mer – djur brukar veta en del som vi inte vet…
Själv kom jag att tänka på en dikt av Bo Bergman: »Irrblosset och älvan«
Den börjar:
I livet har jag irrat
och blossat utan ro
ett irrbloss är jag vorden
på nattlig myr och mo.
Radbrytningen fungerar! Här är dikten i sin helhet:
IRRBLOSSET OCH ÄLVAN
I livet har jag irrat
och blossat utan ro
ett irrbloss är jag vorden
på nattlig myr och mo.
Jag är en fallen stjärna
en gnista av en brand
en eld som tänds och släckes
av någon okänd hand.
Och du, vars hela väsen
var vind och luft och lek
har blivit till en älva
som dansar månskensblek.
Ont ha vi gjort varandra
i livet mer än nog.
Nu mötas vi ånyo
i dödens tysta skog.
Du speglar dig i källan
du svävar lätt och sval
min gamla lykta brinner
som fordom på din bal.
Blås inte ut min lykta
med hatets pust ännu.
Då blir jag bara jordmask
och bara dimma du.
Ty det var ljuset hos mig
som gav min levnad liv,
och än i döden ger det
en smula tidsfördriv.
Omkring oss spökar skogen
av dunkla minnen full.
Kom, luftens sköna ande,
till stjärnan som blev mull.
Allt trängre ringar slår du
i gräset kring min stig
allt klarare i gräset
min låga söker dig.
Ett irrbloss och en älva
en gnista av en man
en skugga av en kvinna
i natten ta varann.
(Bo Bergman)
Agneta har helt klart flottaste tolkningen av den här mopeden! Man kan se den framför sig med tomtebloss överallt, vilset åkande på någon väg, och så slocknar blossen ett efter ett och den hamnar i en sopbacke.
Som Bengt brukar säga (och inte bara han): Varför är allt en trasa, liksom?
Tack för fina och intressanta kommentarer. Jag hann precis se Karins första innan jag gav mig av till skogs med Londi och kameran. När vi kom till sopbacken bortom skogen var det redan halvmörkt och kameran behagade blixtra på ett överdrivet sätt. Jag ska nu strax sätta in en av bilderna som jag tagit ur en liknande vinkel som den första. Tyvärr bevisar den ingenting. Det underliga är att jag tycker att hela backen ser annorlunda ut varje gång jag kommer dit. Inte bara mopeden verkar ha ett eget liv…
Alla goda ting sägs ju vara tre, så på så sätt var det mycket fint med ytterligare en mopedbild.
Trädlavarna framgår fint och själva mopeden verkar liksom ligga och trycka eller ruva på något, tycker jag.
Bevismaterialet är nu så bra det kan bli.
Sens moral: För den som vill nosa mopeder, är sopbackar bättre än leder.
Hej,
Ja, mopederiet fick väl så småningom en lätt ionesco-touch eller i alla en småabsurd air. Vi flyger fastklistrade på marken.
Vi åker moped!
Karins citerade ”Varföre är allt en trasa” och det leder ju till Almqvist och ännu en titt på de nu trenne bilderna ger densammes:
En Måne, dock, som milt i natten skiner,
är bättre än en Sol, som redan har gått ner.
På enslig stig jag övergiven går och blåsten viner;
jag har ej sol, och ingen måne mer.
Gud han sig förbarme
över mig, den arme!
En liten liten måne,
O Herre, du mig låne!
@Agneta. Intressant. För mig okända rader som låter som ett eko av Ted Gärdestad. Eller tvärtom snarare.
Låt mig citera tre andra rader som jag satt som motto inte bara över mitt bloggande utan överhuvudtaget. Och fungerar inte radbrytningen nu så blir det ju än mera sant
Emot min egen vilja
har av denna trarilja
blivit bara persilja.
I likhet mitt ditt motto är strofen jag citerade ur Almqvists efterlämnade papper varur en diktbok sammanställdes av Folke Isaksson 1972 »Armodets son: dikter från landsflykten«.
@Bengt: ”trarilja”?
@Lennart. Ja så står det i Cecilia Sidenbladhs urval från 1993. (Den kom f.ö. ut såom ”En bok för alla” – det var tider det!)
@alla. Är det någon som vet vad ”tralilja” är? Google = 0; SAOB = 0. Är det ett Almqvistskt påhitt? (Jag undrar därför att jag har en yrkessjukdom, den att kunna hitta svar på allt :-))
@Lennart. ”trarilja” skall det vara, inget annat. Men man skall nog inte ta det så allvarligt tror jag. Sidenbladh jämför i sin inledning med Falstaff, fakir; Povel Ramel, Hugo Hamilton och Lennart Hellsing samt Ekelöfs Strountes
Mopeden här försöker kanske trariljera (lite grann), men blir (nog) fast i sin fysiska gestalt. Fast man kan ju se trariljistiskt på den och då börjar det hända saker i backen.
Mitt lilla Almqvistcitat liksom troligen också Agnetas dikt om månen kommer ju från verssamlingen ”Sesemana” skriven i landsflykt i USA. Almqvist jämställer sig där med den välkände pekoralisten och matematikern Hans Jacob Seseman, det hade bara blivit persilja av alla hans bemödanden. Jag tar mig friheten att länka till en liten artikel om Seseman som jag skrev 2005: Sesemana. Där finns numera också en länk till ett Arithmetiskt Kuriositets-Kabinett, ett matematiskt problem av Seseman av nog så pikant natur.
Liksom Kellgren drog upp riktlinjer för postmodern och dekonstruktiv poesi förebådade Almqvist både Povel Ramel, Lennart Hellsing och Ekelöf. Inte så mycket nytt under solen alltså och jag föredrar nog Seseman framför Lotass.