Minnesanteckningarnas bok och Tonio Kröger – reflexer

På sidan 552 i Péter Nádas’ Minnesanteckningarnas bok – vi befinner oss där i den handlingstråd som har sin spelplats i Östersjöbadorten Heiligendamm vid förra sekelskiftet – såg jag plötsligt genom en glasdörr in i en annan fiktionsvärld:

Senare, när jag steg in i matsalen för att äta frukost, och förmiddagssolen, blixtrande åt tusen olika håll, plötsligt bländade mina ögon och speglade sig i glasen, speglarna, silvret och porslinet, för att inte tala om ögonen, kände jag inom mig denna nyvakna upprymdhet, detta lugn som vilade i sig självt, revoltens kraft i mina lemmar, och jag gladde mig också över att jag förmådde dela denna känsla, låta den prägla min blick när jag såg de andra i ögonen, och utanför fönstret låg havet, fortfarande mörkt efter nattens storm, svallande av vågkammar som långsamt lade sig till ro.

[…]

Jag njöt av det fromma bedrägeriet att jag, som så sent som i förrgår famnade min fästmö på en matta och nyss vidrörde en rumsbetjänts lår, nu ostraffat och med mitt högst belevade stilla leende står här mellan de öppnade dörrhalvorna, något bländad av glansen, och sedan hotellägaren – en trivsamt tjock, skallig herre, som inte är någon annan än sonen till den tidigare ägaren, ja, just han som inte bara ständigt förstörde de tillsammans med lille greve Stollenberg byggda sandslotten nere på stranden utan också, då han var något äldre än vi, besvarade våra handgripliga protester med att då och då illa tilltyga oss – med hög röst högtidligt men ändå faderligt föreställt mig flera gånger lätt åt alla håll, noga med att ge alla en blick, varpå också de andra nickar, lika måna om att deras blickar skall vara lika älskvärda och inte avslöja något av deras nyfikenhet.

(översättningen från ungerskan är Ervin Rosenbergs)

Sa jag ”glasdörr”? När jag nu tittar tillbaka på de här raderna hittar jag ingen glasdörr, men vid min första läsning såg jag den och jag såg rakt igenom den in i det åttonde kapitlet i Thomas Manns Tonio Kröger. Tonio Kröger befinner sig i ett litet badhotell på den själländska östkusten. Det är lågsäsong och mycket stilla men en dag märker han att något ska hända som bryter av den stillsamma enformigheten. En av de andra långtidsgästerna, en fiskhandlare, berättar att det ska bli bal och att ett stort sällskap från Helsingör är på väg.

”Das ist eine hübsche Abwechslung”, sagte Tonio Kröger.

Hierauf wurde längere Zeit nichts mehr gesprochen. Die Wirtin ordnete ihre roten Finger, der Fischhändler blies durch das rechte Nasenloch, um sich ein wenig Luft zu verschaffen, und die Amerikaner tranken heißes Wasser und machten lange Gesichter dazu.

Da geschah dies auf einmal: Hans Hansen und Ingeborg Holm gingen durch den Saal. –

Tonio Kröger lehnte, in einer wohligen Ermüdung nach dem Bade und seinem hurtigen Gang, im Stuhl und aß geräucherten Lachs auf Röstbrot: – er saß der Veranda und dem Meere zugewandt. Und plötzlich öffnete sich die Tür, und Hand in Hand kamen die beiden herein, – schlendernd und ohne Eile.

Ja, många känner säkert igen det här stället, där Tonio efter många år, i ett slags öververklighet, återser sin barndoms och ungdoms stora kärlekar och de är fortfarande som de en gång var.

Och nej, jag förväntar mig inte att ni ska se det jag ser här i speglingarna i de obefintliga glasdörrarna. Men kanske kommer andra liknande bilder och reflexer upp för ert inre öga…