Mikael Enckell om George Eliot och det judiska

Den första essän i Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften” handlar om Georg Eliot, hennes sista roman ”Daniel Deronda” och hennes förhållande till det judiska. Essän heter ”George Eliot och filosemitismens gåta eller Om kärleken till förebilderna”. Jag kommer nu att gå in och ut i den en stund och vända och vrida på det jag hittar. Den som har tid och lust kan ju följa med och fundera med mig.

bok

Redan som ung öppnar George Eliot ett fönster mot judendomen, judendomen inte så mycket som religion som som tankesystem. Enckell skriver:

Toleransen – den riktiga – innebär inte bara att vi tål avvikelser från våra egna trosuppfattningar, utan att vi känner igen det avgörande som förenar.

Här får toleransbegreppet plötsligt vingar som bär.

Enckell definierar Eliots religösa position som ”religiös ateism”. Jag funderar över vad det begreppet kan innefatta eller innebära. Är det en allvarligt sinnad och prövande hållning till de yttersta tingen? På vilket sätt skiljer sig ”religiös ateism” från annan ateism? Jag trevar.

I romanen ”Daniel Deronda” blir i den senare hälften ett judiskt tema synligt, skriver Enckell. Daniel blir vän med den unge dödssjuke juden Mordecai, som presenterar ett sionistiskt program för sitt folks räddning och Mordecai ger Daniel i uppgift att ta vid där han själv av nödtvång kommer att släppa. Enckell ställer sig här en fråga beträffande de val Eliot gör:

Varifrån kommer detta kraftiga filosemitiska och sionistiska stråk i en brittisk roman, skriven av en etniskt sett helt ojudisk författare i ett särskilt under denna tid antisemitiskt Europa, tyngt av diskriminering, ritualmordrättegångar och pogromer?

Enckell funderar och ger sig själv en rad delsvar: Eliot hade redan i ungdomen intresserat sig för judisk lärdom, livskamraten George Henry Lewes’ filosemitism påverkade henne ytterligare och vänskapen med Emmanuel Deutsch hade stor betydelse för hennes tankeinriktning och det antas att Deutsch var en förebild för Mordecaigestalten i ”Daniel Deronda”. Men Enckell ser sina svar som otillräckliga. Han funderar vidare över filosemitismens väsen som sådant:

Filosemitismen, George Eliots liksom vår egen, är nämligen lika litet som antisemitismen en sval, sakligt motiverad attityd till judendomen och det judiska. Den är ett mer eller mindre, oftast mer, lidelsefullt svar på uppfordrande rop ur vår utvecklingshistoria, med början i bibliska berättelser och etiska förväntningar i barndomen.

Det som slår mig när jag läser detta är hur sant det faktiskt är att det i den här världen finns mycket lite likgiltighet i förhållande till det judiska. Inställningarna slår uppseendeväckande ofta långt ut åt sidorna. Varför är det så? Kommer jag att få början till ett svar här?

Enckell talar om avunden som riktas mot ”det utvalda folket” och finner också stråk av sådant hos Eliot under tidigare år. Han talar om ”den sårade självkänslans röst från den ickejudiska europén” och fortsätter: ”Man kan förstå, att alla de som i jämlikhetens namn avskyr vad de uppfattar som elitism känner indignation och vrede.” Enckell menar emellertid att Eliot med sin tankes kraft tar sig förbi dessa faror eller frestelser:

Utan att överge sin med svårigheter uppnådda kyrkokritiska och medvetna, av partnern Lewes och Spinoza influerade, närmast agnostiska världsbild lade hon sig i sin sista roman strax intill judendomen och levde sig in i den. Hennes åskådning har, knappast helt missvisande, betecknats som ett utflöde av en religiös hållning utan gudstro, en religion där etiken återstår efter det att gudstron upphört.

Jag tar några steg tillbaka och försöker överblicka tankebygget framför mig. Har judendomen närmare till en hög etik än andra religioner? Jag undrar. Jag funderar över det här med missionerande respektive icke-missionerande religioner. Kristendomen och islam är väl de tydligaste exemplen på den missionerande typen. Varför missionerar man? En grundtanke måste väl vara att man vill visa alla människor på den väg man tror är den rätta. Å andra sidan har missionen medfört oändligt mycket tvång, elände och förtryck. Judendomen missionerar inte. Varför är det så? Har detta med idén om ”det utvalda folket” att göra? Hur är det med buddhismen när det gäller detta? Hinduismen? Till sist: Är judendomen den minst religiösa religionen? Enckell ger sitt svar på frågan:

Vad som avses med ”grannskapet till ateismen” är här närmast att den judiska gudsuppfattningen är så omfattande och vidsträckt att Gud, ”Den Ändlöse”, ”utan Slut”, närmar honom till ateismens icke-existenta Gud i högre grad än vad som sker inom dotterreligionernas mer entydiga motsvarigheter.

Jag frågar vidare: Finns det något etiskt eller på annat sätt särskilt värdefullt i detta? Och igen: Hur är det med buddhismen om man jämför? Eller är det bara Västerlandet och dess närmaste sydöstsida man intresserar sig för när man för de här resonemangen?

En tidigare del av texten kallar mig några sidor bakåt: Enckell talar om den brittiska antisemitismen under det slutande 1800-talet. Han konstaterar att den var mindre rabiat än den Central- och Östeuropeiska, men att den ändå genomsyrade samhället i stort. Han funderar sedan över varför de antisemitiska incidenterna ändå är påfallande få i romanen ”Daniel Deronda” och kommer egentligen inte till några svar. Eller gör han det?

Mot slutet av essäns andra och längsta avsnitt talar Enckell om den judiska troheten mot saknaden, hemlösheten och hemlängtan. Han finner också hos Eliot något av detta och han säger att hon levde sig in i den judiska hemlängtan och att hon såg denna längtan/saknad som ett föreningsband mellan henne själv och det judiska. Och så kommer Enckell tillbaka till temat gåtorna som han vidrör redan i förordet till boken:

Eliot förtydligar en av tillvarons gåtor genom att gestalta uttryck för kärlek. Det föreligger en klyfta mellan jag tänker som jag å ena sidan och jag tänker som du i kärlekens ögonblick å den andra. Skillnaden består, men förmågan att gå över den, fram och tillbaka, är en av den kärleksfulla relationens tillgångar.

Den andra eller undre delen av den tvåspåriga rubriken till essän lyder ”Om kärleken till förebilderna” och Enckell talar om Eliots djupa förebildskärlek och hennes insikt om denna kärleks stora värde. Han låter några ord från en av romanens huvudpersoner bli till en bild för denna:

När Gwendolen i sitt avskedsbrev till Deronda skriver: ”det skall komma att stå bättre till med mig, därför att jag lärt känna er”, formulerar hon den förebildskärlekens gåta som Eliot beskriver i romanen.

Romanens slut är öppet – två av huvudpersonerna reser till ”Löftets land”. Enckell beskriver det också som en ny början och han fortsätter sin tankegång med att säga att varje roman skulle kunna vara just en – förväntansfull – ny början. Möjligen lite ostyrigt far min tanke iväg till slutet av Cees Nootebooms roman ”Het volgende verhaal” (Följande historia). Jag har den här på tyska och den slutar med att skicka tillbaka (eller fram) läsaren till romanens början:

Keiner der anderen wird meine Geschichte hören, keiner von ihnen wird sehen, daß die Frau, die da sitzt und auf mich wartet, das Gesicht meiner allerliebsten Kriton hat, des Mädchens, das meine Schülerin war, so jung, daß man mit ihr über die Unsterblichkeit sprechen konnte. Und dann erzählte ich ihr DIE FOLGENDE GESCHICHTE

(Och då berättade jag för henne FÖLJANDE HISTORIA)

Men nu tillbaka till Enckell som i slutet av essän citerar några av Leon Wurmsers ord som i förlängningen rör Eliots roman:

Gemensamma för såväl psykoanalysen som för det talmudiska tänkandet och dess läror är det systematiska frågandet, ja, det ständiga ifrågasättandet och därmed det principiellt upproriska trotset mot varje egenrättfärdig auktoritet, den av Freud värdesatta oppositionsbenägenheten.

Jag känner mig lite ovillig inför att dras in i psykoanalysen (tanken går till Svevos ”La coscienza di Zeno”), men jag förstår att jag kommer att möta den också i de följande essäerna i den här boken. Enckell är ju just psykoanalytiker. Trots detta mitt "motstånd" är jag i hög grad nyfiken på vad som kommer härnäst.

PS Sedan igår kväll finns en ny intervju i Salongens översättarserie, nämligen den med Katarina Warfvinge, som översätter från estniskan.

37 tankar om “Mikael Enckell om George Eliot och det judiska

  1. Vad bra att det lyckades med intervjun! Jag ser verkligen fram emot att hennes översättning av Ristikivis roman blir klar.

  2. :-)det ständiga ifrågasättandet och därmed det principiellt upproriska trotset mot varje egenrättfärdig auktoritet:-)
    Ovanstående citat upplever jag som träffande beskrivning av mina barns övre tonår och t.o.m. senare reaktioner mot mig som förälder. Intressant.

  3. Jag får erkänna att medan jag skrev ner det Enckell-citat du tar upp här, Britta, så kände jag ett obestämt obehag: Vad är en egenrättfärdig auktoritet? Hur skiljer en sådan sig från en rättfärdig eller rättmätig auktoritet? Och, kanske mest påträngande av allt, jag kände att jag måste göra motstånd också mot detta. Det blir för mig alltför glättat när man säger *det principiellt upproriska trotset mot varje egenrättfärdig auktoritet* och det glättade gömmer sig i ordet ”egenrättfärdig”. Jag känner en impuls att göra motstånd mot också den ”rättfärdiga auktoriteten” när jag hör sådant här. Ja, jag vet att det är jag som har citerat Enckell – utan kommentar åt det här hållet – och det var så att jag först bara kände ett ”obestämt obehag”, men nu ser jag tydligare vad detta obehag består i – även om det fortfarande finns en del grummel att lösa upp.

  4. Mikael Enckell ”träffade” jag på först hos Thomas, rätt nyligen och bestämde mig då för att absolut skaffa boken. Eftersom det ännu inte har skett ser jag din text som en ytterligare spark i baken att skyndsamt genomföra detta köp samt finna tid för att långsamt tugga i mig dess innehåll.
    Tack igen, Bodil. Du ”sparkar på” så bra.

  5. Jag förstår ditt obehag, Bodil, tror jag. Egenrättfärdig kan väl ungdomen anses rätt ofta? Men också eliterna, de som häver sig upp med de till buds stående medlen: organisationer, hierarkier, religiösa rörelser. Min man, ”T”, brukar mässa om sådant, lite egenrättfärdigt, inom vår lilla familj. Klart att ungdomen revolterar. :-) Skall be ”T” att läsa här om Enckells bok, redan ikväll.

  6. Wu,
    jag köp den, så ska jag sluta sparkas.

    Britta,
    jag är inte säker på att du förstår hur jag menar, men kanske gör du det och möjligen är det i stället jag som är trögfattad. Det jag menar – bland annat – är att man inte kan tala om egenrättfärdighet utan att man själv ramlar ner i den gropen.

  7. ..judendomen inte så mycket som religion som som tankesystem…
    Så tänker ock jag när det drar ihop sig till att syssla med den synbarliga sysslolösheten, eller än värre: det som sker när utomstående påtalar ens mentala frånvaro vid skilda tillfällen. Länge har det grott inom min föreställningsvärld, att också bortsett från det rituella, uråldriga, finns det mer som ter sig lite annorlunda, lite tvekande och motsägelsefullt i att ”inte”, inte se lösningen utan resa frågor som ett förhållningssätt.
    Helt uppenbart känns det egenrättfärdigt av en omgivning som som oftast tycker sig ha svaren uppenbarade för länge sedan.
    (Nu tvivlar jag på att det lyckades mig att uttrycka något vettigt, trots ett – för mig själv – förskräckande ordflöde.)

  8. Nu rycker det i min oanpasslighetsnerv igen. Det känns som om det håller på att ”bli på modet” och därmed tömt på sitt innehåll det här med det prövande och ifrågasättande. Allt som inom en krets godkänns hotar att bli institution. Jag känner nästan en längtan efter svaren, den färdigtformulerade svaren. Jag ser något modigt (och omodernt) i att vilja ge svar på stora frågor.

    Säg gärna emot mig.

  9. Vill inte tala mot dig.
    Eller kanske lite då?
    ”En krets” godkänner kanske, säg, en gud, och… resten är en diskurs om dess väsen? En är väl lika go som en ann? Eller?
    Vet ej. Deltar inte i diskurser så ofta.
    Som barn önskade jag tydliga och klara svar på frågor. Ju äldre jag blir dess mindre säkert är varje försök till svar. Till och med att ställa frågor har blivit knepigare.

    Jag hoppas att någon annan kan komma in här och… sprida ljus. Utan att ha färdiga svar. Se på vår värld: bara fler och fler frågetecken… Gud, Elohim, Allah, Gott, God, Dieu, Boh… ”kärt barn har många namn”. Ingen tycks dock lyckas med att bli profet i sitt eget land, vad han än har för namn på sin Godot.

  10. Wu,
    nej, vi kanske inte behöver strida. Jag tycker om Enckells utvidgade eller fördjupade toleransbegrepp:

    *Toleransen – den riktiga – innebär inte bara att vi **tål** avvikelser från våra egna trosuppfattningar, utan att vi **känner igen** det avgörande som förenar.*

  11. Jag tyckte att det här var en kanontext. Tack. Och tänkte vidare även omedelbart att detta inom judendomen då (religion eller kultur eller mentalitet) som dels är att ställa frågor och dels är att inte missionera, naturligtvis blir väldigt provocerande för alla som både dels hellre svarar och dels missionerar.
    Här tror jag att svaret ligger. Eller kanske snarare en stor del av förklaringen till antisemitismen.
    Rätta gärna mig om jag har fel.

  12. A propos ”missionerande”.
    Det fick mig att tänka på följande citat ”Om man hojtar: kärlek, vet alla att stunden för mördandet är inne …”
    Kommer tyvärr inte ihåg vem författaren är…

    Tänker också på den franska revoltionen och dess slagord: ’Frihet, jämlikhet, broderskap eller döden!’ Liberté, égalité, fraternité, ou la mort!’
    Jag undrar varför man alltid utelämnar de sista orden: eller döden!

  13. Aldrig hört: ”eller döden”.
    Är väl inte så konstigt om man tonat ned det lite?
    Iofs var det väl så det var.

  14. Hej Karin!
    Var nu på vippen att lossa av, men så… Nej, jag läser om och om vissa delar i Bodils text. Känner mig inte så trögfattad som fascinerad över mängden av ”godsaker” i den.
    Denna t.ex.:
    Hennes åskådning har, knappast helt missvisande, betecknats som ett utflöde av en religiös hållning utan gudstro, en religion där etiken återstår efter det att gudstron upphört.
    Eller så den här:
    Eliot förtydligar en av tillvarons gåtor genom att gestalta uttryck för kärlek. Det föreligger en klyfta mellan jag tänker som jag å ena sidan och jag tänker som du i kärlekens ögonblick å den andra. Skillnaden består, men förmågan att gå över den, fram och tillbaka, är en av den kärleksfulla relationens tillgångar.

    OK, det är citat ur Enckell, men Bodils plock gör boken oemotståndligt begärlig, känner jag.

  15. Jag stannar då också till vid det här med missionslusten (om jag minns rätt stod det inget om just detta i den här essän, men associationerna gav sig ut): Den som missionerar tror på sin sak och han tror att denna sak är god och han vill ge detta goda till andra. Så långt verkar väl allt ganska, ja, vad ska vi säga, harmlöst, men så kommer vi till den oundvikliga punkt där någon inte vill ta emot ”detta goda” och där tar ofta våldet vid. Det är så med alla missionerande religioner och ideologier (kommunismen är ett tydligt exempel) – de är blint övertygade om detta att det som är värdefullt för mig MÅSTE vara det för andra och lockas därmed till givandets våld, som är lika ont som något våld.

  16. PS Jag anknöt alltså här ovan till det som Karin och Julia talade om och hade ännu inte sett Wus charmanta rader.

  17. Bodils svar 22.58 (sover du aldrig?) känner jag är nära kärnan, det brännade i frågan som Karin ställer. ”T” (-min man) sa att det kan vara så att judarnas utvaldhet har gett dem en hel del bekymmer, som få andra folk förunnas. Han säger att de kanske inte vill att andra skall få ”smaka på sånt” och därför inte missionerar. Och sedan sa han att snubben i ”Spelman på taket” ryter mot himlen i en scen, där han i vreden över en motgång vrålar något i stil med ”skulle du Gud inte kunna välja dig ett annat folk ett tag?”. Något sådant sa han.
    Vi såg den filmen för väldigt länge sedan, men just den scenen minns vi båda, ”T” och jag. 😀

  18. Intressant med det du säger om den där sekvensen i ”Spelman på taket”.

    Jag tar nu risken att fundera vidare kring detta med att missionera eller inte. Tittar vi på några religioner och ideologier som är bekanta i vår del av världen, kan vi konstatera att kristendomen, islam och kommunismen är missionerande medan judendomen och nationalsocialismen är icke-missionerande.

    Man skulle kunna säga att det handlar om att inkludera respektive exkludera. Utan någon kontext kan ”inkludera” lätt låta som något enbart gott och ”exkludera” som motsatsen. Men det finns alltid en kontext, så missionera eller inte missionera har i sig ingenting med ont och gott att göra. Om missionera betyder att av kärlek vilja visa den andre det bästa man har, bara visa, aldrig tvinga (på minsta sätt) är detta något gott. Så fort övertalningen, tvånget och våldet dyker upp är det något ont. Att inte missionera kan betyda att av kärlek vilja ge den andre frihet att välja och tänka själv, men det kan också betyda att man struntar i den andre eller att man inte anser den andre värdig att få del av det man själv har.

    PS Det här resonemanget behöver slipas och formas ytterligare. Hjälp gärna till; jag är medveten om det embryonala eller otillräckliga i det här.

  19. Nä, nu… blommar det! Jag bad ”T” och läsa här (hans syrra är på besök hos oss nu) och han sa bara att ”jo, fascisterna kanske, men inte nationalsozialisterna…”. Så sa han. Jag tror att han menar att NSADP kanske var rätt så exkluderande från första början, visade sina avsikter och därigenom vann många anhängare. Mussolini skall ha varit rätt ljum och hade egna ideer från början (lite som Julius Cesar, den skallige skurken) ville han själv framstå som. Men sedan insåg han det storslagna i att gå över till ”rätta läran”. Han bara muttrar, han ”T”, men jag kan nästan fatta helt själv hur det är, eller ser ut att vara.
    Du kan ha lite fel i namn på saker, men jag anar din tankes riktning, Bodil. :-)
    Måste få ”T” att hjälpa till lite snart (bara hon, syrran hans, går hem ngn gång. Släkten mhmmm.). Ibland tänker vi bättre när vi är två.
    :-(

  20. Som sagt, mitt resonemang här ovanför är inte färdigt, man skulle kunna kalla det tentativt. Det finns säkert luckor och inkonsekvenser i det. Nyss fick jag en intressant kommentar via mail. Jag rycker ut huvudinnehållet – så här ser det ut:

    *Delar din syn, men förstår inte hur du menar att nationalsocialismen skulle vara icke-missionerande. Är den inte missionerande i lika hög grad som kommunismen? Judendomens största förtjänst har jag alltid sett som icke-missionerandet.*

    Jag funderar över detta med nationalsocialismens eventuella missionerande hållning nu.

    PS Britta, du säger att jag delvis använder fel namn på saker. Vill du förtydliga dig lite? Jag är alltså nyfiken.

  21. Han, ”T” alltså, vill snart gå och lägga sig, men jag har för mig att han brukar hävda (och det verkar som att han har fattat en del -mycket äldre än mig är han), att fascisterna var rätt idealistiska från början. De till och med byggde hus som minde om romarriket – i någon sorts bemärkelse, tills de gav sig i lag med ”han där”, bastarden. Så säger han, ”T”.
    Jag tror att jag kanske inte är riktigt hemma på området, eller så har ”T” inte lyckats få in alla sina tvärsäkra svar inbankade i mitt huvud.
    Jag är inte så dum att jag skulle låta honom styra mig helt och hållet. 😀

  22. Kan bara rapportera att boken är nu på gång. Känns lite i kroppen att det skall bli ”en resa” det här.

  23. Snart läser jag Enckell med egna ögon.
    Men detta att:
    …kristendomen, islam och kommunismen är missionerande medan judendomen och nationalsocialismen är icke-missionerande…, som du säger här ovan är sakligt sett lite snett. Kanske rätt så snett ändå.

    Nationalsocialismen hör, rätt så klart, också den till missionerande -ismer. Precis som sin värsta antagonist/spegelbild ansåg den sig vara Lösningen, visade Vägen och som skogsbrand vann den anhängare och syster”kyrkor” i alla länder. Inte bara ”proletärer i alla länder” förenades… Antidemokraterna firade sina mässor vid bokbål, det är än idag ett fint kännetecken för sorten. Sedan slaktades miljoner ”fiender” till Det Nya.
    Så kanske ändå lite vågat att stoppa nazismen i samma fack som judendomen? Denna testballong är blytung.

    (Ibland blir det rörande att läsa om att utslitna judiska Biblar inte får kastas, förstöras eller brännas. Nej, de ges en regelrätt begravning… )

  24. Gissning: vad Bodil menar kanske är att nationalsocialismen redan hade anhängare där den drog fram. Behövde inte starta från noll så att säga. Även om detta naturligtvis inte räckte för dem.

  25. Jag ville alltså fundera över det här med vad missionerande är och egentligen ville jag säga att missionerande i sig varken är ont eller gott, utan det kan användas både på ett ont sätt och ett gott sätt och säkerligen finns det också mellannivåer. Men jag vet att det här är minerad terräng.

    Också i icke-missionerandet kan man identifiera moraliskt helt väsensskilda grundtankar och hållningar.

    Kanske är det bättre att ta bort exemplen och fundera över eller diskutera de rena begreppen först. Alltså: vad är det som driver oss att sprida våra övertygelser? Och vad är det som får oss att lämna den andre ifred från det vi ser som en väg som bär?

  26. Bodil,
    Svar på dina frågor: I första hand kultur, vår kultur, västvärldens, är väl i allra högsta grad ”missionerande”. I alla möjliga och omöjliga frågor.
    I andra hand personlig läggning, men med den inskränkningen att introvert och ickemissionerande läggning inte direkt uppmuntras hos oss, det krävs alltså en rätt rejäl peronlighet för att stå emot.

    Tror jag.

  27. Tror lite som Karin jag med. Men förstår i så fall dåligt allt detta med Inkvisitionen och sånt. Den mission vi idag kan se i form av islamitisk väckelse, konverterande västerländska människor o sånt måste följdriktigt innebära att vi alla snart byter fot, mest för att det stämmer med ”vårt sätt”, alltså att ta in ”det senaste” med öppna armar. Vi grejar inte att stå emot. Så sa han ”T” häromdan.
    Vad vet jag? :-(

  28. Med boken i hand nu:
    Påfallande är Eliots djupa insikter i hur förebildskärleken verkar; hon visar i denna den aktiva pedagogiska påverkningens tid och kultur, där missionerandet, predikningar och kommandon sedan sekler suttit i högsätet, hur förebilderna verkar genom genuin respekt och glädje över vad den andras för båda obekanta möjligheter består av, snarare än genom allvetande förhållningsregler.

    Om jag nu skulle drista mig att tycka något, så ser jag Enckells argumentering i filosemitisk riktning som en lovsång till att inte avvisa judiskt tänkande, vilket skett i alltför brutal omfattning genom tiderna, bara för att tidsandan/politiken/trenderna synes för dagen ”kräva så”. Förebildskärleken säges vara det grundläggande, oavsett varifrån förebildligheten emaneras.

    Reflexmässigt ställer jag den utslitna frågan: ”hur skall man kunna tolerera intoleransen?”

    °°°

  29. Andra kapitlet så. Lite trevande, motsägelsefullt och tveksamt avhandlas här en främmande fågel från Finland, Tavastland, Helen af Enehjelm och hennes författarskap.
    ”Kärleken till förebilderna” är den röda tråd som stundtals verkar hamna på avigan, men i stycket III dyker upp med sitt karminröda lyster: Rembrandts färsprakande judar sätts i ett ljus som ingen annan tycks ha riktat på detta måleri.
    Mikael Enckell fortsätter att locka… Skönt att villas bort lite och åter hitta vägen, spåret, stigen.

  30. Wu,
    jag läste just detta andra kapitel och känner mig väl lite mer indirekt lockad av det än av det första, men som du säger, i tredje avsnittet händer något, en förtätning kanske. Om jag hinner samla mig för det så ska jag försöka skriva en text om det kapitlet till imorgon. Kanske stjäl jag några ord av dig här. Jag får se om det går.

Kommentera