Om litteratur (4)

Det här är ett slags fortsättning på texten ”Om litteratur (2)” eller snarare på något som uppstod i kommentarerna under den:

Under slutet av 1900-talet och egentligen ända fram till idag har dogmen ”den stora eller hela berättelsens tid är slut” fått regera så gott som oemotsagd, åtminstone inom svenskt kulturliv. Till min skam minns jag tydligt ett tillfälle, när jag borde ha talat men i stället teg. Det var någon gång alldeles i början av 2000-talet och jag följde några doktorandkurser på litteraturvetenskapen i Göteborg för att ”vidga mina vyer” och ”komma ut ur mitt germanistiska bås i Uppsala”. En av dessa kurser hette något i stil med ”Genus, textkritik och nybiografism” (kanske fanns det ytterligare någon ingrediens med) och den leddes av Lisbeth Larsson. Vid någon av de första sammankomsterna sa Larsson i avspänd ton: ”Det finns ju inga stora berättelser mer, men jag tror på många små berättelser.” Jag kände ett styng av obehag och tittade på de andra seminariedeltagarnas ansiktsuttryck för att se om det kanske var någon mer som kände olust inför det här ”självklara” utttalandet. Nej, det var det inte eller jag kunde åtminstone inte upptäcka något spår av något sådant. Jag kände att jag borde säga något, att jag borde tala om att jag inte trodde henne beträffande den stora berättelsens död, men jag teg. Strax innan hade jag sagt något ”konstigt” och mötts med blickar fulla av undran och ”Befremdung” (förbryllelse), så nu ville jag inte säga något konstigt igen; det är det enda jag kan säga till mitt försvar. Men det är förstås ett magert försvar och alltsammans fick därmed passera som ”sanning”. Jag borde ha sagt att det där har jag hört eller läst hundratals gånger, men det gör det inte ett enda dugg sannare. Jag borde ha sagt ”Ser ni inte att kejsaren är naken?”

Det är nog mycket i svenskt kulturliv som skulle behöva betraktas genom H.C. Andersens ”kejsarens-nya-kläder-lupp”.

PS För m.a.o har jag helt nyss skrivit en text med den här titeln: Teologer vill ta bort det religiösa från religionerna.

2 tankar om “Om litteratur (4)

  1. Bodil, om jag hade en krona för varje gång jag känt som du den gången…ingen hade hjälpts av dina protester, inte ens du, och du vet att jag vet vad jag talar om, sällan har en rörlig kultur stelnat såsom i Göteborg, där fastnade något för länge sedan, och jag undrar om något egentligen hänt på senare år, jag skäms för att ha varit en del av denna akademiska och mentala kollaps som kallas littvet i Göteborg.

    Det är klart att den stora berättelsen alltid kommer att existera, vi måste alltid se till att den inte skymfas, för den behövs för att vi ska kunna kunna förstå och gå vidare, fragmenten gör oss bara mer beroende av enkla lösningar. Att skrota de stora berättelserna behöver bara de som genereras av motsatsen: inskränktheten som hindrar oss att se helheten, och att faktiskt förstå världen i ett större perspektiv. Det obehag du kände då förstår jag mycket väl, det beledsagade mig i åratal, och jag trodde det var jag som var naken, men…

    Och Lisbeth Larsson är en av de mest arroganta och obehagliga personer jag någonsin träffat, det kan också ha spelat in. Hennes maktanspråk måste du ta på allvar under den här antikrundeytan. Du får förstås sudda här, men jag ville bara ge dig cred för hur du tänkte då, jag förstår dig mycket väl.

    Och jag vet att den klassiska bildning vi gör anspråk på att ha förvärvat ler i vår riktning, vem som är naken syns alltid till sist.

  2. Jag tror ändå att vi befinner oss i ett skifte nu. Det verkar som om de där dogmerna håller på att mista sin hegemoni. (Det är väl därför jag kan prata så här och du med kanske.) Och egentligen kan jag inte se varför inte fragmenten och kortprosan inte skulle kunna leva sida vid sida med de stora berättelserna. Ingen av dem tar den andras plats eller har anledning att ha anspråk på den andras plats. Kanske var detta bannlysningsfenomen bara ännu ett uttryck för den ensidighet som alltid hotar mycket små kultursamfund: det finns – eller snarare ges – bara plats åt en strömning i taget och ofta är det inte den klokaste rösten som gör sig hörd.

Kommentera