Dustin Hoffman i Midnight Cowboy

Det är mycket sällan jag ser en hel film numera – jag tittar över huvud taget väldigt lite på ”rörliga bilder”. Med åren har jag tappat förmågan och lusten att se på film på det där intensiva och följsamma sättet, fast nu under den allra sista tiden har jag gjort några smärre avvikelser tillbaka till ett koncentrerat seende av film. Härom kvällen såg jag Midnight Cowboy, John Schlesingers kända film från 1969. Jag ska inte berätta handlingen, för den har nog berättats både väl och ofta – klicka på länken, om ni skulle ha glömt den eller om minnet av den är ”ofärskt” – eller leta upp en bättre sida.

Det som dröjer sig kvar av filmen och som ger mig mardrömmar om nätterna är Dustin Hoffmans Ratso-Rizzo-gestalt. Jag föreställer mig att filmen var tänkt att ha en annan huvudperson än den sjuke smutsige halte smågangstern Rizzo (romanen den bygger på har det säkert). Om inte annat så heter ju filmen ”Midnight Cowboy”. Det är inte det att Jon Voight gör sin roll som ”cowboyen” dåligt, nej den rollgestaltningen griper också, men han kan inte alls värja sin huvudroll emot Hoffmans hjärtslitande avgrundskarisma. Kanske är det så att alla andra alltid blir bifigurer i filmer där han spelar med, det vet jag inte, men jag skulle kunna tänka mig det. I ”Midnight Cowboy” är det som om det vore tomt i rummet varje gång Hoffman inte är där och de filmsekvenser där han inte är med blir till väntan på att han ska dyka upp på nytt och halta, hosta, gråta, svettas och lida igen, så att han fyller tittaren till brädden med existentiell ångest och skräck för förfallets oåterkallelighet. Redan denna sjukliga, trampade och gränslöst förkomna smågangsters stunder av bitter liten elakhet skär igenom mig och skapar ett skräckfyllt bryderi och ändå är de stunderna lättare att uthärda än det rena (smutskantade) skälvande lidandet. För när han säger ”I’m scared” med lite hackig och ändå slirig röst, känner jag en kväljande blandning av fasa och skam. Vem kan hjälpa någon som är så illa ute och som samtidigt är så obehaglig? Fast cowboyen/gigolon gör det ju. Och när Hoffman inne i Rizzo säger att han håller på att falla sönder – I’m falling apart” – så tror jag honom så djupt in i tarmarna, att det är svårt att alls orka höra eller se på honom. Men också i det lilla skenbart betydelselösa lyckas han vidröra punkter i mitt undermedvetna på ett sådant sätt att också de här ”möjliga andningspauserna” blir svåruthärdliga: Hans röst som, när han vill bjuda på en blaskig liten skvätt av något obestämt i en smutsig kopp, säger ”coffee” med det där långdragna nasala å-ljudet låter så kladdigt-hjälplöst-stolt att det kletar fast i minnet på mig och klistrar och klibbar vidare. Hoffman kan se ut och låta som om han höll på att lösas upp, men inne i det där halvt upplösta ropar någon förtvivlat på hjälp. Det är fruktansvärt. Men det är också stor konst. Som jag – i alla fall stundtals – önskar att jag inte hade upplevt.

bild

Här finns något av filmen. Titta noga (eller låt bli); inne snutten finns ett par ögonblick att drunkna i.

PS Det kommer att vara "tyst" här fram till helgen.

2 kommentarer till “Dustin Hoffman i Midnight Cowboy”

  1. Bra att du påminner om Dustin Hoffman. Du gör det också så levande att man verkligen både förstår hans storhet och din egen gripenhet.
    Jag tror också att han är en av de märkligaste skådespelare som över huvud taget förekommit i filmens värld. Det var länge sen jag såg ”Midnight cowboy” men jag såg om ”Rain man” för några år sedan, och det var också en påminnelse om denne skådespelares sällsynta förmåga att leva sig in och gestalta tillstånd på ett sätt som man inte tror är möjligt.

  2. Tack Einar,
    jag trodde ett tag att jag blivit lite underlig av den här filmen, men nu ser jag att jag inte är ensam om min oerhörda gripenhet. Dustin Hoffman är nästan farlig för åskådaren.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *