Det är länge sedan jag såg någon av älgarna i skogen här. Ja, jag vet att två blev skjutna i höstas, men konstigt ändå att ingen synts till på månader. Fast nu har Londi och jag upptäckt var de som är kvar håller till, ibland åtminstone. Det är vid Hagatorpet – där kan man se flera älglegor, så länge det finns någon rest av den senaste snön kvar i alla fall. Här är en:
Istäcket över den stora vattensamlingen på fältet har blivit tunnare igen och vi trampar fram knäckande och spräckande det spröda islagret. Londi tycker först inte riktigt om den här isknakande gången,
men snart vänjer hon sig och får in en stadig rytm:
Spåret vi dragit upp har blivit till en liten spegelgata över isen, något för skogsbrynet att fördubbla sig i:
Londi låter som ett bra namn på en isbrytare…
Ja, fast Londi själv tycker inte om att vara isbrytare, även om hon ser kraftfull ut på bilderna här.
PS Hon fyllde sju år under natten till idag.
Älglega är ett fint ord såväl att höra, säga och betrakta och fina är också dina bilder. Dessutom vandrar mina tankar iväg till de älglegor jag stött på under mina skogsvandringar.
Tack Agneta,
jag tycker också om det här ordet ”älglega”. Det rymmer något av urtid.